Förlåtelse kan sättas i flera perspektiv. 1) Att förlåta någon, 2) Att bli förlåten, 3) Att be om ursäkt genom att säga “Förlåt!“. Finns det fler ord för detta fenomen, och beskrivs de på samma sätt? Hur fungerar de i relation till andra människor och hur fungerar de i relation till mig själv?

Ordet Förlåtelse i dess olika böjningar och former beskrivs i externa källor på liknande och oliknande sätt. Till exempel på den svenska delen av Wiktionary som beskriver ordet förlåta så här:

De beskriver förlåta som att det handlar om att ursäkta och acceptera, och att jag som förlåter går med på att glömma bort det som hänt, att vända blad, att börja om, att stryka ett streck osv. Den ålderdomliga versionen att lämna och överge kan ses som att den bekräftar den första beskrivningen, men öppnar kanske samtidigt upp för en annan vidare och djupare tolkning, att lämna och överge den energi som jag bär inom mig tills jag förlåtit.

På Wikipedia beskriver förlåtelse på ett lite annat sätt än hur förlåta presenteras på Wiktionary;

Här liknar Wikipedias beskrivning Wiktionarys genom att det handlar om att glömma bort, men det tillkommer också ett spännande perspektiv som fördjupar tolkningen av ordets betydelse. Att sluta att känna upprördhet efter en kränkning är en del av förlåtelsen, att förlåta någon för dennes handlingar. Det här är dock endast en liten kort text som inleder en relativt lång beskrivning.

För den religiöst intresserade finns många kopplingar till förlåtelse i religionens många texter. Ett exempel är katekesen som många av oss inte behövt gnugga in på söndagsskolan men som många äldre säkert känner igen och kanske kan rabbla som rinnande vatten. Det jag gillar med Luthers katekes är att den inte nöjer sig med en textstrof utan att den vill förklara och lyfta fram till förståelse. Ett exempel på förlåt kommer ur femte bönen i Fader Vår:

Här ges förlåtelsen en större omfattning. Vi blir alla förlåtna av gud för alla våra skulder, och förväntas att vi förlåter andra för alla deras skulder, till och med om det är våra fiender. Barmhärtighet lyfts in som ett viktigt ord som fyller den kristna människan.

Olika beskrivningar av det vanliga men ibland så ovanliga ordet förlåt. Det känns fortfarande lite oklart vad det egentligen handlar om. Vad innebär det att jag förlåter? Glömmer jag bort, glömmer den som gjort mig illa bort? Om jag accepterar den handling som begåtts mot mig säger jag samtidigt att det är helt okej att göra så mot mig även i fortsättningen, eller är acceptansen en inre process som handlar om att det som är gjort inte kan göras ogjort och att det är helande att acceptera det som skett? Kan jag förlåta någon som inte vill bli förlåten, som inte anser att det behövs ett förlåt?