Att förlåta någon. Att bli förlåten. Tänk om det är samma sak.

I det ena fallet har någon åsamkat mig något. I det andra fallet har jag åsamkat någon något. I det ena fallet anser jag att någon är skyldig mig något. I det andra fallet anser jag mig bära skuld till någon. Eller så anser andra att jag bär skuld till någon. Som jag borde be om förlåtelse till.

Skuld. Denna osynliga energi som skickas runt. Eller som jag lägger på mig själv. Det är ingen skön känsla. Skuld. Nära allierad med skam. Olika. Men lika på det sätt att de handlar om en viktig aspekt i vårt sociala sammanhang. Skuld och skam fyller en funktion avseende hur vi ska förhålla oss och bete oss mot varandra. Osköna känslor som har sitt ursprung i ett signalsystem uppbyggt kring det faktum att vi hade bättre möjligheter att överleva om vi levde tillsammans. Förlåtelse fyller samma funktion. Men är en motpol till de andra två. För att möjliggöra balans. Utan förlåtelse hade det blivit obalans. Utan förlåtelse blir det obalans. Det ser vi ju oräkneliga exempel på i världen idag. Förlåt har tappats bort. Berättigande har klivit fram och blivit frontfigur för att göra skulden och skammens röster hörda.

Att förlåta är inte att glömma bort. Att bli förlåten innebär inte att det glöms bort. Att förlåta innebär inte att jag accepterar det som hänt i form av att det var ok, att det var rätt, att det kan göras igen. Att bli förlåten innebär inte att den andre accepterar att det jag gjorde var ok, att det jag gjorde var rätt eller att jag kan göra det igen.

Att förlåta någon. Att bli förlåten. Det är samma sak. Det är att välja kärlek. Det sker när jag börjar se klart. Det är när jag betraktar att det som hänt har hänt.  Det har hänt. Och det kändes så här. Det var inte ok, det var inte rätt. Men det har hänt. Och det kändes så här. Om jag kan stå still i det inom mig, stå kvar och betrakta det inom mig, min egen ilska, sorg, rädsla, all smärta, sårbarhet, upprördhet inom mig – oavsett om det handlar om huruvida någon har åsamkat mig något eller jag åsamkat någon annan något – då håller jag mitt hjärta.

Det är ilskan, sorgen och rädslan som gör min syn grumlig. Skuld och skam och berättigande grusar mina linser än mer. Och det är när jag börjar känna att min egen smärta, sårbarhet, upprördhet blir mött och omfamnad av vänlighet och värme, som jag kan börja se mer klart.  Mött och omfamnad av vänlighet och värme. Av min egen vänlighet och värme. Det är nyckeln. Först då kan jag se klarare, först då blir linserna  renare och med större öppenhet och mjukare hjärta kan jag betrakta den andre, se bakom det yttre. Se den andres smärta eller lidande som kan ha orsakat dess beteende.

Att förlåta någon. Att bli förlåten. Sker när jag kan hålla mitt eget hjärta. Då frigörs fastbundna energier. Ilskan, sorgen, rädslan mildras. Skuld, skam och berättigande kommer till ro. Balansen är tillbaka. Inget är glömt, inget är accepterat som om det som gjorts vore rätt. Men det är betraktat och beaktat. Det är färdigt. Tänk om fler kunde se förlåtelse så. Vad skulle hända då?