Efter en sommar med korsord som varit alltför lätta (ha) och lös- och hårdkokta deckare av alla de slag kom jag således hem och råkade på den här coola boken på nattduksbordet; (O)logiskt:varför smarta människor fattar irrationella beslut av Dan Ariely. Jag var trött efter en långkörning och tidig jobbmorgon men återigen förhäpnade mig denna bok :) Jag läste ett kapitel innan jag skulle sova, och den lät mig sedan ligga vaken en stund för att tänka igenom det jag nyss läst.

Vi människor har, enligt Ariely, en synnerligen märkligt stark kärlek till de saker som vi äger, och den gör att vi värderar våra ägodelar högre än de som inte äger dem. Det gör bland annat att vi vill ha mer för vår bil än vad andra är beredda att ge för den, att vi tror att vi kan sälja huset för mer än det är värt osv. Det är ju lätt att tolka detta som affektionsvärde och att de prylar jag äger betyder mer än bara pengar, men i boken beskrivs exempel som visar att det inte alls handlar om att jag värderar den spruckna krukan med farmors aska högre än antikhandlaren. Ariely berättar om ett experiment på ett universitet där de lottade ut basketbiljetter till studenter. Alla dessa studenter fick satsa mycket tid och kraft för att ens få delta i utlottningen så det var endast de mest engagerade basketentusiasterna som till slut drog lott. Det borde innebära att alla värderade en basketmatch någotsånär lika. Åtminstone borde fördelningen av intresse spridas jämnt mellan de som fick biljett och de som inte fick biljett. Det som framkom var dock att de som hade biljetter krävde ett över tio gånger högre belopp för att släppa sina biljetter än de som inte fått några biljetter var villiga att lägga ut för att köpa. Om försökspersonerna agerat rationellt hade de gjort statistiskt sett liknande beräkningar och landat på liknande belopp, men nu påverkades de kraftigt av huruvida de hade en biljett eller inte. Att förlora en ägodel smärtar och kräver en större kompensation alltså :)

Tänk er in vilka situationer det här kan innebära på jobbet och livet i övrigt – Nu har jag den här arbetsplatsen, och jag vill inte byta den mot någon annan. Jag får för mig att det här är den absolut bästa platsen på kontoret ;) Där har vi kanske en del av problemen med många av flyttarna på våra arbetsplatser. Nej, det där är mormors plats, hon brukar alltid sitta där!

Jag läste parallellt med detta om delaktighet och medarbetarinflytande. Tanken om ägarskapet slog mig även i det fallet – Det är jag som är chefen och jag har fått den här makten, vilken jag har lärt mig att älska. Den släpper jag inte ifrån mig frivilligt. Att kalla till arbetsplatsträffar, arbeta med delaktighet, delat ledarskap m.m. är omöjligt om vi inte lyckas locka våra chefer till att frivilligt släppa ifrån sig det de äger :) Vilket inte är så lätt alltså. Detsamma gäller ju åsikter och uppfattningar om sakers tillstånd. Hur en verksamhet fungerar, vad som är effektivt i ett arbetsmoment, hur jag ska bete mig i dessa situationer – alla är de uppfattningar och förståelser som jag bär på, och jag har ofta fascinerats vilken kraft vi människor lägger ner för att undvika att ändra åsikt, eller byta vana :) Med Arielys perspektiv får vi ytterligare en beskrivning av orsaker bakom.

Den enda situation som motsäger teorin (!) är äktenskapet :) Det borde ju vara så att en man älskar sin kvinna mer och mer, och en kvinna älskar sin man mer och mer (eller i kanske helt andra konstellationer eftersom jag inte är inrotad i en gammaldags gendersexualitet :) ju längre de lever tillsammans, och därför borde vägra att släppa taget om varandra ;) Eller är det på grund av kärleken till havandet av något som gör att så många trots allt är fortsatt gifta ;)