Tänk om vi skulle se oss som en del av samma hjärna :) Tänk om alla verktyg vi använder, penna och papper, almanacka, iPad osv, är hjälpmedel integrerade i denna enorma hjärna! Hur skulle vi se på relationer, samarbete och prylar? Skulle utvecklingen av IT-lösningar genomföras på annat sätt? Skulle processbeskrivningar fylla andra behov? Jag har inte tänkt tanke fullt ut, men håller på att överge uppfattningen om att vi alla är enskilda varelser som kommunicerar genom input och output, vilket tolkas och uträknas av våra enskilda hjärnor. Jag kan nu se tankeprocesser som sträcker sig över flera individer på samma gång, där vi tillsammans skapar minnen och hjälps åt att lösa problem som mer tyder på ett tätt samarbete och integration än enkla regler för informationsutbyte :)

När systemteorier blandas med situerad kognition föds magiska ting! Jag har börjat läsa i The Cambridge Handbook of Situated Cognition i sista delkursen för våren. Det är en samling kapitel som på olika sätt beskriver situerad kognition. Situerad betyder en massa saker, bland annat att man ser kognitiva processer som distribuerade dvs. tanke- och känsloprocesser ses i större sammanhang med fler individer involverade och med omgivningen som en viktig påverkande faktor. Kroppen är en viktig del till skillnad från traditionell syn på kognition som en rent mental process, och vi kan använda oss av externa verktyg för att förklara kognitiva fenomen, t.ex. hur vi använder miniräknare, anteckningsblock, påminnelsefunktioner i telefonen eller än mer fascinerande Googles roll för minneshanteringen ;)

Systemteorierna lägger till ytterligare en aspekt, kognitiva system. Jag är inte längre det enda studieobjektet :) Det går att bygga hela system av så kallade kognitiva agenter som kan studeras tillsammans. Ett mötesrum kan för en stund ses som ett system som kan studeras utifrån kreativitet, problemlösning och kollektivt minne. Coolt! Vi hjälps ju åt, det känner jag instinktivt när jag sitter där på mötet. Men att vi också har kollektiva minnen som skapas i en gemensam process när vi återkallar det, det hade jag inte tänkt på! Jag bär på mängder av fragment av upplevelser jag haft. Du bär på dina fragment, och när vi börjar prata om den specifika händelsen hjälps vi åt att fylla i våra luckor för att komma fram till den rätta minnesbilden, men också den som vi kan vara överens om. Undersökningar har visat att jag själv minns mindre än en grupp. Gruppen tillsammans minns mer än varje individ enskilt, men också mindre än summan av varje individs minnen ;D När vi sätter oss tillsammans skapar vi alltså något nytt, och framkallar alltså inte bara några fast etsade minnesbilder som kan existera opåverkade.

Och detta exempel är bara minnen, tänk när jag fattar hur vi gör för att lösa problem, kreera nya idéer och fördjupa relationer! I systemet som består av individ, eller grupp eller hel organisation. Då blir det tryck i den kollektiva hjärnan… :)