Jag vet ju bättre! Varför gör jag ändå så dumma grejer? Det verkar nästan som om det är något genetiskt fel på mig, eller är alla människor så här? Jag hade ju lovat heligt och dyrt att inte släppa efter för frestelsen, men ändå kan jag inte stå emot! Jag är en ynklig spillra, suck. Ikväll var det dessutom varken glädje eller passion med i spelet, snarare en desperat handling för att orka kämpa vidare. Det gick alldeles för fort, drivet av primitiva och djuriska krafter. Jag känner mig rätt usel så här efteråt. Det var knappast värt det, och känslan av att inte kunna hålla sig ifrån. Den är inte så mysig just nu. Jag fick inte ut så mycket som jag ville, och det puckade är ju att jag visste ju att det skulle gå så redan innan :(
Nåväl, en tunnbrödrulle med räksallad är ju ändå en tunnbrödrulle med räksallad, och bör uppskattas på något sätt. Planeringen inför, förväntan som växer sig starkare inför crescendot och under den korta stund vi hade vår affär så var jag i himmelriket, men nu när fettet sprider sig i min kropp vill jag ångra mig. Och det gör jag.
Det finns säkert massor av parallellprocesser och metaforer för detta, men min hjärna saknar kolhydraterna och är förslöad av fettet så jag kommer inte på några såna nu. Men är vi människor såna? Vad gör vi med alla dom som har det så här varenda dag?
Hear Hear
Gör du inget värre än att svulla en tunnbrödsrulle tycker jag att du kan ge din själ en smula ro.
Det finns värre saker än detta! Exempel? Vill du ha exempel?
Ja att vara elak mot någon, det är värre. Att slå sina barn, det är hemskt mycket värre. Att döda någon; värre än en tunnbrödsrulle. Att köra som en bil-drulle är värre än att äta tunnbrödsrulle :-)
Och JA…vi människor är såna, inte bara du, även jag…(Fast aldrig en tunnbrödrulle..usch, fy och blä…nån gräns har man ju ändå :-)
Vi faller för frestelsen för att vi inte är mer än människor och vet du…DET ÄR OK!!! Vi behöver inte nödvändigtvis teoretisera detta, för om synden inskränker sig till att äta något onyttigt nån gång så visar det bara att du är en människa som vi andra och inte Jesus. (Kom hit ska jag putsa helgonglorian åt dig…)
Oh, varför skriver jag dessa historier? Är det för att få bekräftelse, är det för att bli uppmärksammad eller kanske för att få lite beröm för min möjliga godhet? Jag är en ynklig fähund som martyrleker för att min omgivning ska se mig :)
Nej, så är det nog inte, men tack ändå för helgonputsen, men jag har en fundering om just strävan efter det godare är en förutsättning för att nå lycka, eller om placeboeffekten och intalandet att “nu blir det bra” är starkare… är inte helt klar med den tanken dock. Hjärnan går inge bra på fett ;)