Smartolistiska människor är både smarta och har förmågan att se helheter och detaljer inom många områden, och de kan vara ganska jobbiga. Har under senaste veckan haft några close-encounters med vänner som mött sådana typer :) Det går alltid ut på att ett samtal har svårt att landa på rätt nivå eftersom den smartolistiske alltid har ett mer holistiskt eller mer detaljerat sätt att se på den aktuella frågeställningen, alternativt hittar han eller hon något som inte stämmer.

Ett hypotetiskt exempel. Jag tänkte att vi skulle åka kanot längs Sveriges kust. Från Haparanda till Smygehuk, en resa på grovt 100 mil. Nej nej säger den smartolistiske, det beror ju på hur man mäter och hur vi paddlar! Om vi går in i varje bukt och vik och lägger till i varje hamn kommer vi att lugnt passera 200 mil, styvt :) Och förresten, tillägger han, så åker man inte kanot, man paddlar. Närheten till besserwissern är uppenbar, men gränsen passeras inte.

Ett praktiskt exempel. Under en workshop deltar en smartolistisk person som är på dåligt humör och irriterar sig över det mesta. Hon hittar ständigt brister i logik och detaljrikedom. När någon berättar sin historia “Och som ett exempel så hade vi ett möte med typ hundra pers, och där…” så avbryter hon och säger “…det var max 80!” :) Oavsett om det är rätt eller ej så tappar mötet tempo och berättaren förlorar för en stund sin energi och får starta om…

Ett roligt exempel. Vi modellerar begrepp, och en person hittar ett bra begrepp som döps till Företag och det beskrivs med relationer och attribut. En smartolistisk deltagare ser att det inte räcker och frågar var Förening tar vägen. Den är ju väldigt lik men ändå inte identisk, så varför skiljs de åt, och varför inte skapa Organisation. Det finns alltid fler options för de smartolistiska och det kan vara en vånda att ha med dessa smarta personer att göra, men de kan också vara till stor hjälp ;)

John Travolta i filmen Fenomen spelar en roll som är smartolistisk. Han är överintelligent som har svårt att förstå frågarens nivåer av frågor. Det handlar helt enkelt om en social förmåga att kunna sätta sig in i sin medmänniskas referensram som formar frågan. Då vet vi svaret och om det krävs en handling som åtgärd. Frågan vid matbordet “Peter, kan du skicka smöret” handlar ju inte om att jag ska svara “Ja” utan att jag faktiskt ska skicka smöret på en gång :) Även om det var ett dåligt exempel eftersom det var ett uppenbart socialt uttryckt behov som få vidsynta missar så beskriver det ändå rätt väl vad det handlar om.

Smartolistiska människor är fantastiska, men det måste kombineras med sociolistiska, dvs socialt intelligenta holister :) Nu är det ju inte alltid så att de smartolistiskas motfrågor är tecken på social ointelligens…det kan lika gärna vara ett smart sätt att utmana en social relation och att utveckla en gemensam situation ;D Som coach och konsult, som ledare av workshops i förändring är det dock viktigt att skapa förutsättningar där de smartolistiska kan utnyttja sina styrkor på ett konstruktivt sätt. Gärna i grön zon ;)

Undrar var jag är i allt detta?