Var och såg på en teaterföreställning i Umeå i fredags. Det var gymnasieelever som satt upp en pjäs som utspelade sig som en fortsättning på Peter Pan. Wendy tar studenten och möter demonerna Tick och Tack som hotar att fålla in oss alla i den tidsstyrda livsföringen. Jag är ett solklart offer och grät floder i avslutssången om hur livet passerar medan vi försöker att göra allt annat ;)

Kolla reklamfilmen för Peter Pan. Nu är det ju för sent att se hela föreställningen, men ni får en idé om varför jag drar sådana växlar på den. Det handlar om att vi är många som lever i ett arbetsmässigt Neverland, och som behöver förstå att vi är stora och starka och att vi påverkar världen mer än vi tror. Då kan vi bli förlösta, födda till den krabba vi var tänkta att bli, och till slut gladare och mer nöjda över oss själva. Det blev ett embryo till en föreläsning ;)

Den krabba som vi var tänkta att bli? Jo, det här är på väg att bli ett helt kapitel i min kommande bok, nämligen faran i att som stor uppträda som liten. Jag har insett att jag påverkar människor mer än jag inser. Människor lyssnar mer på mig än jag tidigare trott. Jag tar större plats i ett rum än jag förstod för några och fem år sen. Det här är jag inte ensam om. Som de två krabborna som möts nere på havsbotten. Båda med en varsin stor klo som de snabbt jämför varandra med. Den krabba med störst klo och tuffast attityd vinner utan kamp och den mindre får fly fältet. På så sätt tjänar krabbarten på att ingen blir skadad i onödan. MEN, när den storkloade krabban beter sig som en småkload brukar göra, lite osäkert, retirerande och allmänt tveksamt, då blir den lille krabban konfunderad. Den finner sig själv gå till attack, så fungerar ju den inlärda mekanismen, men tyvärr är fysiken inte på den lilles sida och trängd in i hörnet gör den storkloade krabban tyvärr processen väldigt kort med den småkloade konkurrenten och krabbarten har tappat en individ, helt meningslöst.

Så, det förväntas alltså att jag tar ton vid vissa tillfällen. Jag måste förstå att jag som chef behöver vara tydlig, nästintill instruerande i vissa situationer. Jag som älskar att coacha och se andra ta stegen själva, har alldeles för lätt att inta det beteendet i alla situationer, och det är inte vad som förväntas av mig…där och då. Det är en liten Peter-Pan-förvandling jag försöker komma igenom och jag tror att fler behöver se och inse sin egen betydelse lite mer. Detta utan att gå över gränsen till det dryga och arroganta ;)