Målet med delkursen Sociologisk introduktion är att introducera de sociologiska idétraditionerna med dess grundläggande begrepp och teoribildningar med inriktning på sociologi som en möjlighet att förstå det moderna samhället. Innehållet kretsar kring:
– grundläggande begrepp och teoribildningar inom sociologi och socialpsykologi
– sociologiska och socialpsykologiska utgångspunkter för förståelsen av det moderna samhället
– samhällsfenomen och förändringar.

Efter avslutad kurs förväntas jag kunna redogöra för sociologins grundläggande begrepp och teoribildning och kunna beskriva sociologiska och socialpsykologiska utgångspunkter för förståelsen av samhällsfenomen och förändringar i det moderna samhället :) Coolt!

Delkursen är i sig delad i fyra teman; 1) Vad är sociologi? och 2) Individ och Samhälle, 3) Normalitet och avvikelse samt 4) Individuell hemtentamen.

Tema 1 – Vad är sociologi? behandlar sociologins historia och framväxt och går sedan vidare till de frågor som utgör grunden för det sociologiska tänkandet och dess teoribildningar. Vi ska försöka placera sociologin som vetenskap och kunskapsområde i relation till vår vardagskunskap. “Sociologin är ett sätt att tänka som ofta bara uppskattas av dem som inte kan ta sakernas tillstånd för givet, och av dem som kan det är det vanligen underskattat.” (Bauman, Z och May, T 2001 Att tänka sociologiskt s.25)

Boken som är litteraturhänvisning till första temat är Att tänka sociologiskt av Bauman & May, och den är rätt spännande. Den börjar raskt med att jämföra sociologin med det sunda förnuftet och visar på ett klockrent sätt hur svårt det är att skilja dem åt, men samtidigt hur viktigt det är att verkligen göra skillnad!

Uppgiften som vi fått att lösa beskrivs nedan och jag ska pusta ihop ett svar senast den 21/9, wow :)

Uppgift:

Redogör för Baumans åtskillnad mellan sunt förnuft och sociologi. Skriv därefter ner en kort biografi om dig själv utifrån frågorna; Vem är du? Hur kom det sig att du började läsa sociologi? Varför tror du att sociologi kan vara viktigt? Läs igenom ditt svar och fundera över dig själv utifrån ett sociologiskt perspektiv i den bemärkelse som Bauman föreslår när han skiljer mellan sunt förnuft och sociologiskt tänkande.

Svar: (Ladda ner inlämnat dokument)

Zygmunt Bauman om Sunt förnuft jmf Sociologi

Bauman har två sätt att resonera om sunt förnuft och sociologi. För det första så styrs vi människor av ett sunt förnuft som det tagit en lång process att skapa. Detta sunda förnuft innehåller regler och normer för hur vi förväntas bete oss och handla i olika situationer. Utan ett sunt förnuft skulle vi sannolikt inte kunna leva så effektivt som vi gör idag utan skulle få tolka och analysera varje situation för att hitta en lämplig reaktion från oss själva. Det intressanta med Bauman är att han pekar på att sociologen omsluts av detta sunda förnuft när han eller hon studerar andra människor i samverkan, citat “Samtidigt delar sociologerna vardagslivets erfarenheter, så hur mycket de än försöker ställa sig utanför sina studieobjekt – livserfarenheter som ting ‘där ute’ – kan de inte fullständigt bryta sig loss från den kunskap de försöker begripa“. Det är en skön rekursivitet i sociologin där vi själva är mitt inne i ämnet när vi studerar andra människor, när vi intervjuar individer och när vi försöker bryta oss ur våra egna sunda förnuft som formats av våra omgivningar för att förstå andra omgivningar och större helheter :D Att sociologen själv har en relation till fenomenet i fråga kan också påverka studierna av detta iakttagna fenomen. En person som utsatts för någon form av övergrepp under sin uppväxt kommer säkert att vara färgad av detta i samband med studier av övergrepp i ett sociologiskt perspektiv, och en person som upplevt sig diskriminerad påverkas av detta i sin undersökning av fenomenet diskriminering. Även om det är lätt att ledas till tron att det skulle vara ett problem, anser Bauman att det däremot kan vara till en fördel eftersom sociologen kan se fenomenet både inifrån och utifrån. Baumans konstaterande av detta är väldigt fint; “Hur är våra individuella levnadshistorier sammanflätade med den historia vi har gemensam med andra människor?“.

För det andra pekar Bauman på ett faktum som är superintressant och som jag aldrig tänkt på tidigare. Om vi tittar på andra vetenskaper, Bauman ger exemplet astronomi men det finns många fler, så hittar de ofta nya objekt (eller fenomen) att studera. Dessa objekt kan vara djur om de är zoologer, stjärnor och planeter om de är astronomer osv, och de är sällan namngivna tidigare. Objektet som sådant kan ofta vara det, som i exemplet när en ny planet upptäcks och ges ett namn. Men ofta upptäcks nya fenomen som aldrig tidigare skådats, och än mindre fått något namn. Det Bauman vill visa är att sociologer i sina studier hittar fenomen som redan är kända i det sunda förnuftet. Vi har varit med om fenomenet och vi har ofta gett det ett namn och det kan vara omskrivet på många ställen i historien. Det gör att det finns en uppfattning i omgivningens sunda förnuft om det fenomen som en sociolog försöker beskriva vilket i sin tur påverkar, och i sämsta fall hindrar möjligheterna till det ifrågasättande grävande som en sociolog är nödgad att göra i sin betraktelse.

Därför är det så viktigt att sociologin agerar vetenskapligt, påpekar Bauman. För att minska risken för omgivningens tvekan och tolkning, och för att hjälpa oss in i någon form av objektivitet (så långt det nu är möjligt) krävs det ett strikt vetenskapligt angreppssätt. Bauman listar fyra viktiga skillnader mellan vanligt sunt förnuft och att arbeta vetenskapligt med sociologi:

Ansvarigt språk

Ansvarigt språk är en väldigt viktig del. Det är inte bara att använda rätt och vedertagna begrepp, utan också att visa upp sitt material för granskning samt att referera till tidigare arbete och fortsätta på redan utvecklade teorier. Just det faktum att en sociolog inte står ensam (för då är han kanske en psykolog ;) utan har ett meso- och makro-perspektiv även på sitt eget arbete gör ämnet rekursivt igen :D

Volym på forskningsområde

Storleken på forskningsområdet måste vara tillräckligt stort för att ge en tillräcklig mängd exempel för att kunna dra korrekta slutsatser. Det sunda förnuftet är alldeles för ofta orienterade kring mig och min livssituation och gäller sällan en hel population eller ett helt samhälle.

Förståelseramar

Sociologin tar sitt avstamp i de mekanismer som finns mellan människor, och försöker hitta mönster och former för detta som kan förklara handlande och beteende. Det är en viktig skillnad jämfört med det sunda förnuftet som ofta ser oss individer som upphovet, där vi tolkar våra medvetna eller omedvetna tankar och planer som upphov till handlingarna. Det här var lite svårt att förstå, men ger ytterligare en enorm dimension till sociologin. Om vi använder samma tes på sociologin och sociologer så är det inte det medvetna handlandet i sociologen som styr denne in i sociologin och vidare in mot forskningsresultaten, utan snarare de relationer, förväntningar och behov från både det sunda förnuftet och den sociologiska omvärlden som format och styr sociologen som individ.

Ifrågasättande

Ifrågasättandet som leder till ökad förståelse och att inte acceptera det sunda förnuftets invanda mönster. Det är ju klart att det kan vara lätt, och kanske är en förutsättning för ett smidigt liv, att låta saker vara som de är utan att alltid fundera på deras uppkomst eller konsekvenser. Men för en sociolog gäller det att förstå, att hitta mönster och att inte acceptera “det är som det är” :) för då finns ju till slut inget att studera!

Vem är jag?

Jag har levt 41 år, och de flesta av dem som en ordentligt vetgirig och nyfiken person. När jag var 19 år hade jag under ett kort ögonblick en uppenbarelse av att förstå allt, yep, ALLT, och sedan dess har jag sökt efter fragment som kan återuppbygga denna enorma känsla. Jag var omedveten om mitt intensiva reflekterande tills jag verkligen förstod begreppet reflektion 2004, och sedan dess har jag reflekterat konstant, och reflekterat över mitt reflekterande i flera steg :) Jag är en person som älskar strukturer, system och samband. Jag kan inte skriva en text utan att hitta ett mönster i bokstäver, ord och meningar. Jag kan inte ha ett samtal utan att tänka och känna på en nivå ovanför samtalet, och jag hittar alltid en bild eller ett mönster över dialogen, den gemensamma processen och förtroendedjupet. Jag fullkomligen älskar rekursivitet och kan känna lukten av oändliga loopar på långa avstånd :)

 Jag är en relationsorienterad person som har en rätt utvecklad empatisk förmåga, men som ser större fördelar med samtal och ökad förståelse än resultat och leverans. Jag skriver men eftersom det ibland eller ofta finns ett krav på mig i min chefsroll att färdigställa och bli klar, och det är en av mina godkända brister ;) Jag sätter igång och kommer på och vänder på mynt och testar nya vägar. Jag har mycket låga associationshinder och kan hamna tio-tjugo tankesteg från diskussionsämnet innan någon hinner märka vad som hänt. Där chockar jag åhörarna med en metafor som ingen kan se var den kom från! Det är dock, ibland, medvetet använt eftersom det kan skapa helt andra möjligheter och situationer i möten som alltför ofta är tråkiga, standardutformade och lönlösa i sina upplägg.

Jag är gift med Mia sedan tio år tillbaka, och vi är båda lika ointresserade av trädgårdspyssel som vi är intresserade av att resa :) Vi har två barn, Emilia och Victoria, och de är de allra sötaste, coolaste och mest underbara barn som finns. Det finns en inbyggd konstruktion i evolutionen som gjort att alla andra föräldrar tror att deras barn är de finaste, och det är en himla tur, annars skulle de vara djupt avundsjuka på oss :) De är en ständig källa till skratt och en outsinlig möjlighet till studier i den mänskliga utvecklingen. Jag har tidigare bloggat om samtal med Victoria om Maslow och behov, och vi hade tidigt samtal om makt och befogenheter och var pappas gräns går och barnets gräns går, “du kan säga att jag ska gå till sängs, men du kan inte bestämma att jag ska somna” och det är sådant jag lär mig massor av.

Jag skriver fort och mycket, och jag stavar ganska ofta fel. Det är något jag försöker arbeta med, men det är en av de omöjligaste utmaningar jag har att arbeta med :) Vilket skulle bevisas ;)

Det här är en blandad beskrivning av mig och jag. Det ger egentligen inte svaret på frågan, “Vem är jag?“, för den kan jag inte svara på. Jag är mitt uppe i äventyret att försöka hitta svaret på den frågan själv, men jag kan beskriva den bild jag har av mig själv, och den bild som jag lärt mig att andra har av mig själv, och det som är format av andras förväntningar på mig. Men vad som är jag bakom allt detta, phuh, nej, dit har jag inte kommit än. Det senaste steget tog jag i augusti när jag bestämde mig för att vara mig själv mer, dvs den person som har hög adaptabilitet och arbetar mycket som motivator. Mina roller och masker har blivit tunnare och jag har slutat ta ansvar för andra i samma utsträckning sedan tidigare, och det kan ju vara ett tecken på att jag blivit starkare och mig lite mindre dominant :D

Anledningen till att jag började läsa sociologi är ett steg i just den riktningen, den jag är behöver ständig påfyllnad av insikter och nya tankar, och efter ett gästspel på en universitetskurs i våras väcktes idén om att studera. Det har jag inte ångrat än.

Varför är sociologi viktigt?

På samma sätt som tidigare kan frågan besvaras i olika perspektiv. Ur ett mikroperspektiv är sociologi viktigt för mig för att kunna förstå mina relationer och min samverkan med min närmaste omgivning. Jag kan ta mig ur det sunda förnuftet som så starkt påverkats av min socialiseringsprocess och studera fenomen på ett lite mer generellt plan. Det hjälper mig att ta mig framåt i livet och att bli effektivare i mitt arbete med människor. Ur ett makroperspektiv är sociologi viktigt för att bli ett verktyg för utvecklingen av vår gemensamma värld. Oavsett om det handlar om drivkrafter bakom konflikter och krig, eller köpmönster av ekologisk mat så finns ett makrointresse av frågorna för att arbeta med en global utveckling.

Sociologin hjälper oss att förstå oss själva i interaktion på olika plan och vi kan med dess hjälp hitta bättre och bättre sätt att leva tillsammans för att uppnå en ständigt bättre tillvaro. Vi löser inte problemen och styr inte människor, men vi kan hjälpa till genom att öka medvetenheten om livssituationer och öka förståelsen för omgivningen, och det kan ge effekter på andra plan.

Jag i ett sociologiskt perspektiv 

Om jag strikt läser det jag skrivit ser jag en bild av en person som lever fullt ut i det sunda förnuftet. Även om han läser mycket och sätter sig in i många teorier och idéer så har han inte ett vetenskapligt språk att använda sig av, och han är väldigt subjektiv i sina tolkningar av sig själv och sin omvärld. Han studerar ofta det lilla, ur ett mikroperspektiv, även om strukturerna extrapoleras för att omfatta det stora. Däremot så reflekterar han i både mikro, meso och makro och har i sin vetgirighet och sitt ifrågasättande en förutsättning för att bli en bra sociolog.

Han beskriver sin värld i ett mikroperspektiv, viktigt för honom är jaget och de närmaste personerna och de viktigaste relationerna. Han skriver om fru och barn, men nämner jobbet som i förbigående. Det är jaget och förståelsen som driver honom framåt och familjen och relationerna som håller honom uppe.

Betyg: Pass – Hej svejs. Syftet med denna uppgift var att du/ni skulle få syn på skillnaden mellan vardagskunskap och sociologi samtidigt som ni också skulle bli varse hur frågorna förändrar karaktär när man övergår från en personlig till en sociologisk biografi. Jag tror att du gör det, även om din sociologiska “biografi” hade kunnat vara mer utvecklad är du godkänd på uppgiften.

Det finns flera aspekter i en sociologisk analys av min egen biografi som jag skulle uppehålla mig vid t.ex. att jag är kvinna, svensk, vit, uppvuxen i mellanstor stad i norrland, småbarnsförälder, traditionell medelklass etc. Att jag som enskild person blir mindre intressant än de fenomen som knyter mig samman med andra människor. Är jag typisk för min åldersgrupp eller avviker jag på något sätt etc?

Du skriver med ett bra flyt och jag gillar att läsa texter som innehåller en personlig ton (förresten så tror jag att ingen annan förälder älskar sina barn så otroligt mycket som jag älskar mitt!!) men jag förstår vad dina kamrater menar, tror jag. Gränsen mellan en personlig ton och att bli vad man i akademiska kretsar kallar för “pratig” är hårfin, det kan ibland göra att stringensen går förlorad. men jag tycker inte att du behöver bekymra dig om dt i denna uppgift, den var ju formulerad på så sätt. Nästa tema handlar ju om att ni egentligen ska bygga upp fyra egna analyser och då tror jag att du hittar en ton som passar för det. om jag ska ge något tips: fortsätt vara personlig!! se bara upp så att du inte tappar bort tråden!!

Tema 2: Individ och Samhälle

Det här temat handlar om relationen mellan individen och samhället. Intressanta frågor som; Hur skapas individualitet och vilka relationer finns det mellan människor?  Med avstamp i socialpsykologin via vardagslivets sociologi kommer vi att studera organisationer och arbetsliv.

Jag har ju redan läst Goffman, Jaget och maskerna, och tyckte att den var spännande, även om den var grymt tungläst med refereringar till en helt annan samhälssbildning än vad jag är van vid :) Kopplingen individ-grupp-samhälle är också häftig att studera så det här blir ett skoj tema. Jag ska dock skriva talarmanus till tre föreläsningar på Sundsvall42 samtidigt så det kan bli lite körigt. Dessutom är uppgiften på det här temat betygssatt vilket inte tema 1 var så det blir lite mer press, om man nu bryr sig om betyg förståss ;)

Uppgift:
a) Redogör kortfattat för följande begrepp; mikrosociologi, makrosociologi, social struktur, social interaktion, konflikt, konsensus, grupp, organisation, samhälle och kultur.
b) I boken Sociologiska perspektiv används begreppen metodologisk individualism, metodologisk kollektivism och relationism/interaktionism som olika sätt att förhålla sig till dualismen aktör-struktur dvs. hur individuella handlingar förhåller sig till sociala strukturer. Redogör för dessa med hjälp av Webers handlingstypologi, Symbolisk interakationism (Mead) och institutionell/nyinstitutionell teori.
c) Socialisationsprocesser är centrala inom sociologin. Beskriv en sådan med hjälp av tillhörande begrepp; normer, sanktioner, primär och sekundär socialisation, den signifikante och generaliserade andre, kulturell reproduktion och dold läroplan. Illustrera med eget exempel.
d) Genom Erving Goffmans arbeten kan vi bli uppmärksamma på hur vi manövrerar vår kropp och presenterar oss själva i olika situationer. Redogör för Goffmans dramaturgiska modell, beskriv dess centrala begrepp och använd sedan dessa för att analysera en självvald artikel från till exempel dagspressen. Beskriv kortfattat artikeln innan du analyserar den. Med att analysera menas att du ska försöka använda Goffmans dramaturgiska modell för att beskriva och särskilja förberedelsen och utgången av det händelseförlopp du valt att studera. Vilken är scenen/scenerna? Vilka är aktörer och vilka är förväntningarna på de olika rollerna? Vilka medel för intrycksstyrning (rekvisita etc.) kan vara användbara för att uttrycka vad?
e) Läs kapitel 9 “Civilisering och informalisering”i boken Sociologiska perspektiv och diskutera hur skamgränserna i ett samhälle kan förflyttas relaterat till moderna företeelser (t.ex. dokusåpor).
Max 4 A4 sidor

Svar: (Ladda ner inlämnat dokument)

a) Begreppsredogörelse I

Mikrosociologi har individen som utgångspunkt och studerar dennes handlingsmönster och hur samspelet går till med andra människor. Makrosociologi, å andra sidan, studerar samhällen och globala system och vill hitta mönster och förklaringar för stora skeenden och fenomen som påverkar eller skapas av stora grupper av människor.

Social struktur är det mönster som beskriver de sociala förhållanden som existerar och utvecklas mellan individer eller roller i ett socialt system. Sociala system, i sin tur, är de personer som binds samman av sociala relationer och beteenden och som kan beskrivas i termer inom både kultur och struktur. Detta enligt Engdahl och Larsson. Social interaktion beskrivs av Augustsson som skeendet mellan individer eller grupper där en handling eller ett beteende hos den ena tolkas och väcker en reaktion hos den andre som genererar ett beteende eller en handling som sin tur påverkar den ena igen. Det kräver mer än en person, och det kräver interaktion, dvs att vi båda påverkar vägen vi tillsammans vandrar i vårt samspel.

Konflikt är sociala motsättningar, oordning och spänning mellan individer eller positioner. Det kan vara intressemotsättningar eller misstro mot samspelet i sig. Konsensus är dess motsats, sammanhållning, ordning och harmoni i grupp eller samhälle. Vi tillskriver både aktören och relationen stor tillit.

Gruppen är en samling individer som har någonting gemensamt som håller dem samman som grupp. Det kan vara gemensamt beteende, karaktäristika så som ålder, kön eller annat, etnicitet eller annat. Grupper kan vara ingrupper, där jag ingår självvalt eller påtvingat, och utgrupper dit jag inte kan, vill eller får komma. Ofta verkar grupp användas i många fall för ingruppen som med interaktion och förväntningar påverkar och skapar individen, ja, om jag nu väljer att håll mig till den metodologiska kollektivismen.

En organisation är, enligt Engdahl och Larsson, en grupp där medlemmarna är utsedda eller utvalda, och där medlemmarna arbetar efter en bestämd ordning. Ordningen beskriver rättigheter och skyldigheter, ansvar och befogenheter.

Samhälle är en samling individer som lever och verkar tillsammans. Engdahl och Larsson beskriver samhället i traditionell form som en gemenskap som individerna kan identifiera sig med, enhetliga värderingar med gemensam kultur, vilket visar sig i liknande tanke- och handlingsmönster. Samhället upprätthåller ofta en samling lagar som alla måste följa, men också en samling förväntningar som alla påverkas av i sin socialiseringsprocess. Detta traditionella samhälle anses också ge mening åt individen till skillnad från de moderna samhällen som saknar tunga instutitioner, som religion, familj, yrkesroll, klass eller liknande.

Kultur beskrivs av Augustsson som en samling gemensamma värden och övertygelser (om hur saker är och bör vara) som gör att vi förstår och kan förutbestämma sociala beteendemönster, vilket i sin tur gör oss till effektivare spelare i den sociala interaktionen. Hur mycket av detta som är medvetet reflekterat respektive undermedvetet påverkar sannolikt möjligheterna att utveckla och förändra kulturen i en organisation eller grupp.

b) Begreppsredogörelse II

Webers handlingstypologi

Webers handlingstypologi beskrivs kortfattat av Engdahl och Larsson som fyra grupper av handlingar. Desn första är traditionella handlingar som är inlärda, automatiska och på gränsen till att vara rena reflexer (men är ändå handlingar eftersom de en gång under inlärning var mer medvetna). Den andra är affektuella handlingar som är sprungna ur individens känslor och ofta väldigt spontana. Den tredje är de värderationella handlingarna som är värdegrundade och baseras i individens övertygelser och principer. Dessa utförs oavsett konsekvenser. Den fjärde gruppen är de målrationella handlingarna som är förnuftsmässigt överlagda handlingar där individen kalkylerar med de mål som ska uppnås och de medel som krävs för detta. Kalkylen styr handlandet för att på bästa sätt nå målet. Dessa fyra grupper utgår från att individen handlar enligt de drivkrafter som finns inom honom eller henne. Det är detta som är kärnan i den metodologiska individualismen.

Meads symboliska interaktionism

Bauman beskriver Mead klart och kortfattat genom “Vilka vi är, våra ‘jag’, var för Mead inte en egenskap som vi föds med utan något som vi förvärvar med tiden, i interaktion med andra.“. Och det är just interaktionen som är i fokus inom den symboliska interaktionismen, och den är ett exempel på en relationistisk modell eftersom det är fokus på vårt samspel och det som sker mellan oss individer. Engdahl och Larsson påpekar också att fördelen med symbolisk interaktion är att de tar hänsyn till de sociala relationernas egentliga innehåll. Augustsson beskriver grunderna till den symboliska interaktionismen på två ställen. Dels i samband med icke-instrumentella handlingsmönster där Meads rollövertagande är viktig. Men också i inledningen till symbolisk interaktion där han tydligt nämner att symbolsik interaktionism skiljer sig från reaktivt handlande genom att introducera begreppet förståelse, och i det här fallet att förstå dem vi interagerar med och de symboler vi skickar mellan varandra. Både rollövertagandet och den nyss nämnda förståelsen handlar om att kunna sätta sig i den andres situation och position och förstå dennes reaktion på mitt handlande och därefter utveckla mitt eget handlande utifrån denna förståelse. Det innebär att mitt agerande ständigt påverkas och byggs upp av min förståelse av omgiviningen och dess förväntningar på mig. Ju fler symboler vi har en ömsesidig förståelse för desto större blir chansen att vi ska kunna interagera effektivare utan missförstånd. Det är alltid spännande att träffa nya personer med vilka jag inte har så många symboler gemensamt. Att nå fram till ett mer smidigt samspel är en fascinerande resa, och det är just samspelet som relationism/interaktionism intresserar sig för.

Institutionell/nyinstitutionell teori

Det karaktäristiska för institutionell och nyinstitutionell teori är att de utgår från institutionen och dess påverkan på den enskilde individen. Institutioner ska inte misstas för organisationer eller grupper, menar Engdahl och Larsson, eftersom de senare snarare bör ses som aktörer och där institutionen står för spelregler, förväntningar mm som dirigerar hur individerna ska agera. Med den beskrivningen blir det tydligt att institutionell teori  tar ett metodologiskt kollektivistiskt perspektiv eftersom vi mäniskor formas, begränsas och samordnas inom institutionen.

Jag upplever dessutom att den institutionella teorin inte är en enda teori. Det är ett samlingsbegrepp för ett synsätt med förståelse och förklaringar för helhetens påverkan på delarna. Inom olika skolor, och av olika forskare finns det olika perspektiv, och det som enar dem är det instituionella begreppet. Något som är kvar för mig att förstå och gräva djupare i är den känsla av obalans jag upplever mellan t.ex. Baumas handlingstypologi som jag tycker är rätt kategorisk i individens rationella handlande och som inte belyser kollektivets påverkan i så stor utsträckning, jämfört med de institutionella teorierna som ändå har med de individualistiska teorierna och vill förstå dem i ett större context.

Sammanfattning

Personligen anser jag att de tre synsätten hänger tätt ihop och att vi om möjligt bör se alla tre perspektiv samtidigt. Individualism och kollektivism existerar, enligt mig, samtidigt och allerstädes och det finns många situationer som behöver beskrivas ur båda perspektiven samtidigt för att vi verkligen ska förstå den dynamik som finns i komplexa relationer och interaktionsmönster.

c) Socialisationsprocesser

Primär socialisation sker när barnet växer upp och via sin första socialiseringsprocess blir en individ, dvs internaliseras i samhället, skapar en självuppfattning och får en förståelse för de förväntningar och krav som ställs från omgivningen. På ett sätt känns socialisering som en civilisering fastän på ett individuellt plan. Socialiseringen sker genom ett antal steg där viktiga personer i barnets omgivning står rollmodell för hur man ska uppträda och handla. Dessa viktiga personer kallas även den signifikante andre och de påverkar barnet genom sanktioner och uppmuntran till att förstå de normer och värderingar som förväntas. Det är intrycken från dem som är starkast när det individuella medvetandet blir till. Från början sker reaktioner från barnet omedvetet, men under processen sker fler och fler handlingar medvetet och barnet förstår sin egen roll i helheten. I slutet av den här processen har en generaliserad bild av alla olika roller som vi förväntas ta utvecklats och det beskrivs som den generaliserade andre och är en förmåga att förstå sin egen och andras roller och situationer och är en förutsättning för det rollövertagande som Mead bygger sin symboliska interaktionsm på.

Det sker därefter en mängd sekundära socialiseringar i fortsättningen av livet. De är sällan lika omfattande som den primära, därav namnet, men är viktiga för att skapa sig en identitet i skolan, på arbetsplatsen, i föreningen eller liknande. De förväntningar som ställs på individen i det nya sammanhanget sker först utifrån ett signifikant perspektiv, men blir sedan till en förståelse för situationen och samspelet i en större omgivning och kan då landa i en bild av den generaliserade andre.

Kulturell reproduktion och dold läroplan är något som vi arbetar med på jobbet i samband med att skapa en medvetet socialisering av alla oss anställda. Genom att vara medveten om vår socialiserings­process försöker vi att visa upp signifikanta andra som goda exempel på gott beteende och effektivt eller rationellt handlande. Till en viss grad är vi tydliga med förväntningar genom tal och skrift från chefer och ledning, men främst sker socialiseringsstegen genom att få alla att arbeta med, och lyssna till signifikanta andra. Detta för att försöka reproducera en, som vi anser, god kultur. Den dolda läroplanen finns i allt vi gör, och dessutom i flera nivåer. I arbetet med att effektivisera vår verksamhet är den kulturella utvecklingen dold. I det öppna arbetet med den kulturella utvecklingen är förståelsearbetet med individens och kollektivets uppfattning om sin roll och del i helheten och vad som egentligen är effektivt med konsultarbete dold. I det, i vissa kretsar, öppna arbetet med förståelsehöjning är arbetet med att påverka min omgivning till att tycka som jag dold.

d) Goffman

Beskrivning av den dramaturgiska modellen

Goffmans dramaturgiska modell är en ganska fräck och ovanligt konkret beskrivning av social interaktion, och för mig som gillar metaforer är den extra kul. Goffman är fokuserad på mikroperspektivet, även om han ser det större samhällsperspektivet i kopplingen av skådespelet till en gemensam moral, och ser på individen och dennes rollspel med sin omgivning som vore det en teaterföreställning. Hans beskrivning av scenernas observatörer och dessa observatörers observatörer var en rätt omvälvande insikt när jag läste Jaget och maskerna, och den fick mig att se väldigt annorlunda på mina egna scener i vardagen.

Goffman använder som sagt teaterföreställningen som en metafor för den sociala interaktionen. Vi människor spelar roller och påverkar varandra i samspelet genom våra handlingar. Vi genomför framträdanden där vi visar upp oss för andra i syfte att uppfattas på det sätt som vi önskar.Vi observerar andras framträdanden och tolkar den information vi får så att vi bildar oss en uppfattning om de andra och oss själva. Det gäller att bli uppfattad som pålitlig och trovärdig så att vi når ut med det vi vill. Goffman anser att det finns en ömsesidig vilja att inte rasera någons anseende och alla dessa mönster i skådespelet beskrivs i olika ritualer som gör att vi tar oss framåt i relationen. I detta samspel gäller det att förstå situationen och förväntningar så att jag kan utveckla mitt eget beteende och handlande. Goffman nämner olika typer av information som finns tillgänglig i former av tillgänglig och dold information, samt tecken som sänds mellan aktörerna på olika sätt. Tecken kan överföras mellan individerna på två olika sätt. Med dessa metoder försöker vi att uppfattas på rätt sätt, och vi försöker förstå andras förväntningar på oss. På det sättet liknar Goffmans dramaturgiska modell de idéer om rollövertagande som Mead beskrivit.

Beskrivning av vald artikel

Barack Obama och John McCain genomförde sin första debatt inför presidentvalet i USA senare i höst. DN publicerade en artikel om debatten den 27 september, och skribenten Erik Ohlson redogjorde för debattinnehållet och stod också för personliga analyser.

Analys

Förberedelserna inför det beskrivna händelseförloppet, debatten, har pågått länge, och det har dessutom varit observerat av mängder av andra interagerande aktörer och rena observatörer, dels i nuet via förstahandsinformerade deltagare och dels i efterhand via all världsmedia. Ohlsson beskriver scenen väldigt konkret och fysiskt för den situation som artikeln beskriver (debatten) och som aktörerna, Obama och McCain, spelar på. Han nämner orten, platsen och två identiska pulpeter men utöver det är han sparsam med scenbeskrivningar. Han berättar att debatten modererades av Jim Lehrer, men utöver det förväntas vi veta mycket om situationen och förhållandet mellan debattörerna redan och Ohlsson berättar nästan genast om viktiga sakfrågor som avhandlats. Däremot kommer han tillbaka till scenen och förväntningarna i slutet av artikeln. Exempel på det är när han påpekar att “sakinnehållet inte är det viktigaste i den här typen av debatter“, och att “minsta nyans, tvekan och felsägning noteras av tv-tittare” vilket ger oss en inblick i de inblandade aktörernas förhållningssätt till varandra, samt deras förhållningssätt till de observatörer som intresserat följer deras kamp. Det finns en hel del ritualer, men tvärtom mot Goffmans dramaturgiska modell, som Augustsson beskriver den, så styrs inte interaktionen av den djupare moral som ska hjälpa aktörerna framåt i skådespelet utan ansiktsförlust. En del av debatten handlar just om att visa upp sin motståndare i en sämre dager och det upplever jag å ena sidan går lite emot Goffmans tankar om en normal social interaktion, men det är icke desto mindre intressant eftersom det å andra sidan kan vara ett klockrent sätt att använda hans teorier, eftersom mycket av det som utspelar sig på den politiska scenen är välkänt och att där finns en gräns för den moral som gäller även debatter, trots att den handlar om att till en viss nivå försätta övriga aktörer i en sämre dager. Aktörerna har sannolikt mycket att lära sig av Goffmans teorier. Min uppfattning om dem, utan att det framgår tydligt i artikeln utan snarare kommet ur mitt sunda förnuft, är att de har professionella medhjälpare som bidrar med att hantera både tillgänglig information (som hämtades utifrån statistik och känd information) och dold information (vilken taktik de väljer att spela ut) och vad de ska sända ut och överföra. Eftersom det huvudsakliga syftet är att sända ut och överföra tecken till åskådarna/observatörerna kompliceras skådespelet och när Ohlsson beskriver McCains utsändning av citatet “Jag tror inte att senator Obama förstår” kan det vara dels en öppen påverkan av Obama, och sannolikt också ett medvetet syfte att överföra en uppfattning till åskådarna genom ordvalet och de ständiga upprepningarna. Ett viktigt medel för att påverka är uppenbart klädsel, båda aktörerna hade mörka kostymer och var prydliga företrädare för den post de kandiderar till. Andra medel för att sända ut och överföra tecken är kroppsspråk för att, genom att t.ex. se i ögonen, visa handflator och andas lugnt, visa på säkerhet, trovärdighet och familjäritet. Retorik är såklart viktigt, men också  att vara samspelsmedveten, dvs att kunna växla mellan att rädda ansiktet på varandra och öppet förklara det för åhörarna, och att återigen utsätta sin debattmotståndare för försök att ställa honom i sämre dagre.

Förväntningarna på aktörerna präglas av denna kunskap, och sinsemellan förväntar sig Obama och McCain sannolikt en hög nivå av rävspel och relationella utmaningar, medan vi som observatörer, enligt min tolkning, förväntar oss en saklighet och tro på det rätta för landet. Detta trots Ohlssons insiktsfulla avslutning om sakinnehåll, nyanser och tv-tittarnas reaktioner.

Utgången kommenterades som oavgjord i spelet mellan de två aktörerna, men var ändå endast en akt i ett större skådespel där ännu fler skådespelare deltar i en enda stor uppsättning som når sitt resultat lagom till valet.

Den lösa koppling mellan den sociala interaktionen och det större omgivande sammanhanget som Augustsson tillskriver Goffmans teori är synnerligen intressant i just detta fall, men inget som jag fortsatte att analysera. Frågeställningen skulle vara i hur stor grad de debattpolitiska ritualerna och aktörernas skådespel inför valet påverkar den totala moralen i samhället genom det sätt de interagerar till skillnad från de lagar de senare kommer att stifta i sin position som president.

e) Skamgränser

Om vi följer de spännande tankarna från Norbert Elias, beskrivet av Engdahl och Larsson, så går vårt samhälle mot en allt större civilisering. Denna civilisering ger oss fler och fler beteenderegler som kräver en ständigt ökad självkontroll. Detta gäller för alla tre av Elias områden; bordsskick, naturliga behov och våld.  Elias resonemang om skammens påverkan var jätteintressant och gick att koppla till Engdahl och Larssons kapitel om skam och tolthet i våra relationer. Vi utvecklar allt eftersom skamgränserna flyttas framåt en starkare omedveten andra natur som styr oss utan att vi behöver vara medvetna om alla regler som vi bör följa för att inte drabbas av skamkänslor. Dokusåpaexemplet kan ses ur två perspektiv. Det ena är att dokusåpor kan vara ett tydligt exempel på den informalisering vi ser just nu. Om Elias teori stämmer så är vi alltså inne i en mindre tillbakarörelse där det är mindre skamfyllt att ha sex (under täcket) i live-tv, kräkas, rösta ut lagmedlemmar, slåss eller annat och det visar sig i tv-tablåernas utbud. Det andra är att dokusåpor, med mitt val av tolkning av dokusåpor som moraliskt utmanande och i vissa fall rent utav förfärande för vissa grupper, är en symptom som visar vårt behov av stimulans till det undermedvetna. Vi människor är drivna av krafter som inte lätt låter sig tyglas av ett socialiserat och skamdrivet överjag och som måste få utlopp på något sätt. Dokusåpor är ett sätt att uppleva detta utan att själv bli ett offer för den fullständiga skammen, utan bara en liten sniff av det skamyllda. Jag vet själv eftersom jag har fruktansvärt svårt att se MrBean och The Office, även om jag tycker att det är hysteriskt roligt. En undersökning av humor i historien kommer sannolikt att visa att kroppsvätskehumor alltid haft en viss plats, på samma sätt som vi alla i vår uppväxt passerar genom kiss-och-bajsåldern, och enligt Elias även det drivet av skamkänslor förmedlade av föräldrar och andra viktiga vuxna.

Betyg: B – Bra! Alla dina svar håller en jämn kvalitet, även om du tappar bort några av begreppen i beskrivningen av socialisationsprocesser vägs det upp av den Goffmanska analysen (anade du var retorikern mattson hämtat sin inspiration!!!). Jag tycker att det är särskilt viktigt att du tar upp de två olika sätten det är möjligt att utifrån elias betrakta dokusåpor!! Eftersom att du uppfyller lärandemålen och visar prov analytiska och fördjupade kunskaper i flera avseenden uppnår du betygskriterierna för betyget B!

Tema 3: Normalitet och avvikelse

Vi fick debattfrågor inom ämnet normalitet och avvikelse. Hur kan sociologin återspegla samhället vi lever i idag utifrån vad som är avvikande och vad som är normalt? Hur skapas och upprätthålls sociala skillnader? Vad kännetecknar vår samtid? Vi förväntades bidra med två inlägg i vardera två debatter. 

  Debattfråga 1: På den tiden då fattigdom lämnade kroppsliga avtryck associerades ordet “tjock” kanske främst med en välmående, rik och vacker person medan tunn och smal kopplades samman med fattiga och utmärglade människor. Idag har gensnittsvikten ökat och att vara tjock kan ses som ett tecken på ohälsa och en ohälsosam livsstil medan de smala är friska och fina, konnotationen i ordet tjock har bara under några decennier helt och hållet förändrats. Detta skulle kunna rymmas inom ramen för en “hälsodiskurs” a´la Foucault som med diskursbegreppet visat hur makten uttrycker sig i vårt sätt att tänka och tala om ett visst tema. Föreställ dig en “hälsodiskurs” omkring olika social aspekter på hälsa och hur föreställningen om det “normala” upprätthålls. Vilket särskilt sätt att tänka formar våra idéer om hälsa och ohälsa? Anar ni några förändringar? Finns det en hälsodiskurs i vårt samhälle?

  Debattfråga 2: Tror ni att det finns en akademisk socialisering (eller varför inte en sociologisk) som ni nu är en del av? Att ni som studenter ingår i en process där ni fostras till akademiker (sociologer). Finns det några sådana tecken i termer av; språkliga koder, dold läroplan och kulturell reproduktion?

Betyg: Pass

 Tema 4: Individuell hemtentamen

Holy molly, nu börjar det likna nåt! Efter två skrivuppgifter som jag tyckte var tuffa, allrahelst den senare, och sedan en lite enklare debattuppgift, men ändå klurig eftersom det var alltför lockande och lätt att bara skriva samma svar som alla andra, så kommer här utmaningen. Maffig uppgift för 7,5hp tycker jag :)

 1. Redogör för de fyra differentieringstyper som finns illustrerade i Engdahls & Larssons bok Sociologiska perspektiv. Även om dessa differentieringstyper enligt författarna varit mest framträdande i olika typer av samhällen existerar de ännu sida vid sida i vår tid. Diskutera med egna exempel hur dessa uttrycker sig idag. (10 p)

  2. Den sociologiska fantasin gör det möjligt att fånga både den samhälleliga historien och den individuella biografin samt relationen dem emellan. Det är dess ämne och dess syfte. Förklara och utvärdera detta anspråk med hjälp av Bourdieus begrepp habitus, sociala fält och kapitalformer. (10 poäng)

  3. I slutet av Engdahl och Larssons bok presenteras några teorier som beskriver samtidens kännetecken. De försöker fånga samma skeenden men gör det utifrån olika infallsvinklar och med olika begrepp. Diskutera hur Baumans beskrivning av individerna i konsumismens tidsålder förhåller sig till den individualisering som bl.a. Beck och Giddens menar vara den reflexiva moderniseringens främsta karaktärsdrag. (15 p)

Ange referenser. Max 4 A:4 sidor.

Svar: (Ladda ner inlämnat dokument)

1) Social differentiering

I inledningen av kapitlet om Social differentiering och social integration (Engdahl Larson,2006:255) beskriver de effektivisering och moralisk altruism som några av grunderna till tankarna kring differentiering. Det uppnås genom en ökad specialisering, men också, delvis genom specialisering, en ökad mängd beroenden mellan människor i allt större och större samhälle. Effekterna blir flera men handlar i slutändan om en ökad individuell frihet att välja sitt eget sätt att leva. Även om Engdahl och Larson beskriver en hel del kritik (Engdahl Larson,2006:258ff) kan jag personligen inte komma ifrån känslan av ett utvecklingsperspektiv.

Det känns starkast när det gäller Segmentär differentiering som ju präglas av en differentiering geografiskt, med byar eller stammar som lever åtskilda, men där individerna i byn samlas inför det gemensamma uppdraget att underhålla och utveckla byn. Jag upplever att en differentiering behöver utgå från något som differentieras till något nytt, att det är inbyggt en rörelse. Att hitta denna rörelse är svårt när det gäller segmentär differentiering, och det gör det svårt att förstå det relativt enkla begreppet. För att hitta exempel på att segmentär differintering lever kvar i våra dagar får vi titta på samhällen som visar prov på vissa av kriterierna, även om de idag inte fullt ut är helt arkaiska. Med den världsbildning vi har idag ser jag det som omöjligt att hitta dessa äkta arkaiska samhällen eftersom det alltid kommer att finnas ett centralt styre som ser sig ha makten att påverka och föra talan för en bys innevånare, men de samiska samhällen vi haft och har i Norden har dock flera inslag, t.ex. det religiösa, nästan shamanistiska, inslaget som påverkar mycket av verksamheten i en sameby. De har interna maktfördelningar, men har annars jämna förhållanden mellan byarna.

Centrum-periferi-differentiering, som innebär skillnader i makt mellan olika geografiska lokaler av människor, visar sig på många ställen i den svenska samhälls­strukturen. Jag tycker ett av de tydligaste exemplen är makt­kontrasten mellan storstad och glesbygd. Där lever vi kvar i en tydlig makt­koncentration hos storstadens elit och ett ekonomiskt resursflöde från glesbygdsområden till centrum. Ett visst återförande av resurser, med en tillägnad moralisk altruism, sker i form av bidrag till arbetslösa, sjukskrivna och till sämre ställda kommuner. I maktmatchen mellan Norrland och Stockholm hävdas argument om både utsugning av naturresurser å ena sidan, och ett otillbörligt samhällsstöd för de norrländska glesbygdsområdena å andra sidan. Oavsett vilket har de historiska politiska besluten fattats av en politsk maktelit placerad långt från de områden besluten berört. Exempel finns i mängder i historien om t.ex. utbyggnad av svensk vattenkraft.

Stratifierad differentiering syns kanske mest tydligt av dessa fyra typer. Makten i samhället beror i stor utsträckning på de egendomar och resurser du innehar, och majoriteten av tillgångarna ägs av en liten ägarelit. En liten elit styr Sverige politiskt och det är inte så stor skillnad mellan partierna, även fast de vill påskina att det är stora avvikelser mellan röd och grön och blå. Att vi skulle ha olika makt baserat på vilken kast vi tillhör är i Sverige inte riktigt acceptabelt att prata om. Vi har inte den synen på människor – åtminstone inte öppet. Samer, finlandssvenskar, tornedalingar och andra minoriteter är inte traditionella kaster med en uttalad nivå i samhället. Däremot påverkas möjligheterna till makt i samhället kraftigt av vilken gruppering du tillhör.

Funktionell differentiering är en parallell typ som syns tydligast där större mängder människor samlas. Det blir lättare att upprätthålla en jämlik rang mellan yrkesområden och roller. Det finns större möjligheter att specialisera sig ännu längre i en riktigt stor stad än vad en mindre stad eller en glesbygdsort ger. Vi ser en stor åtskillnad av yrken utan koppling till de traditionella normerna som präglat tidigare samhällen med mer sammanvävda områden. I det funktionellt differentierade samhället kan en präst öppet vara medlem i en mc-klubb, tidningar komma ut på kristna helgdagar, höginkomsttagare träna brottning osv. Vi ser en naturligare samvaro mellan människor inom olika områden och roller via det stora utbud som den stora staden ger. När vi alla får möjligheterna att frigöra oss från de ok som traditionerna innebär kan vi själva välja religion och tro, kulturella impulser, sätt att skaffa sig ekonomiska resurser samt vilka relationer vi vill upprätthålla.

2. Samhällelig historia och Individuell biografi med hjälp av Bourdieu

Ett socialt fält som Bourdieu beskrivder det är “ett system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och instutioner som strider om något för dem gemensamt” (Engdahl Larson,2006:229). Fält kan vara system av olika typer, t.ex. ekonomi, politik, kultur, religion, rätt, idrott, journalistik osv. Fälten kan innehålla väldigt mycket spel, roller, spänningar och konflikter, men det som enar är att alla inom fältet har en gemensam uppfattning om fältet som sådant, och en gemensam uppfattning att fältet är värt att definiera och beskriva. Politik är till exempel ett fält med stor konkurrens mellan spelarna inom fältet, men där de delar väldigt mycket av de spelregler och föreställningar som fältet byggs upp av.

Ett fält karaktäriseras också av att det finns andra människor som beskriver fältets aktörer och verksamhet, samt bevarar dess produkter (Engdahl Larsson, 2006:229f). Tillsammans med aktörerna skapar och beskriver de fältets historia. Utvecklingen av fältet sker bland annat genom en av de hårdaste striderna inom fältet där de etablerade, de s.k. ortodoxa, håller fast vid sina uppfattningar för att försvara sina positioner (Engdahl Larson,2006:233-234) och nykomlingarna, de s.k. heterodoxa, som ifrågasätter och utmanar för att skapa sig position inom fältet. För att kunna utmana, protestera och driva fältet framåt måste de heterodoxa dessutom känna till fältets historia.

För att få delta i det sociala spelet inom fältet krävs kapital av olika slag. Kapital är resurser av skilda former och mängden och mixen av kapital påverkar din position i fältet. Det finns generella kapitalformer så som ekonomiskt kapital, socialt och symboliskt. Dessutom finns fältspecifika former som t.ex. religiöst kapital, vetenskapligt, förtroendekapital m.fl. (Engdahl Larsson, 2006:230ff). Det symboliska kapitalet är särskilt viktigt att beskriva. Dels är det mer abstrakt än t.ex. det ekonomiska, men dessutom väldigt viktigt eftersom det kan vara väldigt oreflekterat och ibland osynlig. Det symboliska kapitalet är dels våra attribut i form av utmärkelser, kultur m.m. men också den s.k. sociala kompetensen som Bourdieu också kallar habitus.

Habitus är ett begrepp enligt Bourdieu (Engdahl Larson,2006:232) vars betydelse innebär att vi inte bara har utomkroppsligt kapital med oss in i fälten, utan också förkropssligade resurser. Över tid tar vi till oss ett sätt att vara, både i kroppsspråk, tankesätt och känsloliv. Detta habitus påverkar våra möjligheter att agera på i det sociala fältet och möjliggör eller försvårar våra positioner, men habitus påverkas också av den miljö vi lever i och de människor som finns omkring oss. Det är summan av vår socialiseringshistoria som ger oss dessa resurser.

Här möts de olika historierna. Å ena sidan fältets historia med regler, normer, positioner där maktstrider och samspel mellan människor format fältet till det vi ser idag. Å andra sidan den agerande individens historia med dennes socialisering, och som utöver allt övrigt kapital också ger upphov till det habitus som styr agerandet och möjligheterna i fältet så kraftigt. Individens historia formas, men inte alltid helt, av fältet och dess aktörer, och fältets historia byggs upp av alla inblandade aktörer tillsammans och deras samspel. Den samhälleliga historien är sammanflätad med den individuella biografin, och de påverkar varandra i en mycket nära relation.

3. Baumans konsumism och Beck & Giddens reflexiva modernisering

Beck och Giddens – risksamhället

Beck och Giddens beskriver risksamhället (Engdahl Larson, 2006:305ff). Risker skiljer sig från faror i det att faror är yttre hot som vi har svårt att påverka, medan risker är något vi tar när vi fattar beslut och som ingår som parametrar i vårt handlande. Vi har alltid tagit risker, men i risksamhället samlas en mycket stor mängd individuella risktaganden och ger oanade konsekvenser. Konsekvenserna har en global omfattning och gör att risksamhället per definition är en sociologisk makroteori. Engdahl & Larson ger exempel som kärnvapenkatastrofer, växthuseffekten och utrotning av växt- och djurarter för att beskriva de typiska risker med globala konsekvenser som präglar risksamhället. Riskteorin finns inte hos en individ, i en organisation eller i ett land utan dess blotta definition innebär att jordens alla samhällen hänger ihop i en enda stor riskmodell.

Bauman – osäkerhet och obalans

I likhet med Beck och Giddens, men med andra ord, är Baumans beskrivning av det postmoderna samhället präglat av permanent osäkerhet och obalans (Engdahl Larson,2006:296). Denna osäkerhet påverkar oss på en mängd plan. Dels finns en global oordning med färre traditionella konflikter mellan stater. Vi går mot allt fler okontrollerbara maktgrupper som utkämpar krig på ett globalt plan med civila individer i skottgluggen. Denna globalitet har han gemensamt med Beck och Giddens. Förändringar av marknader, avreglering av solidariska välfärdsprogram driver också individen mot ett allt större personligt ansvar för sin egen lycka och framgång, kort sagt sin överlevnad. Familjemönster bryts upp och Bauman anser att det gör effekterna av de sociala skyddsnätens nedmontering än kraftigare eftersom det saknas trygghet i familjen eller i andra lokala relationer.

Beck och Giddens – användning av fler experter

Den reflexiva moderniseringen enligt Giddens (Engdahl Larson,2006:308) sker på två områden. Dels använder sig organisationer av mer experter vilket syns som en institutionell reflexivitet, och dels hjälper alla experter och rådgivare i media och de mer och mer differentierade samhällsområdena till att öka den personliga reflexiviteten. Med alla möjligheter som omger oss får vi ett ökat reflekterande och fler medvetna val.

Bauman – avskaffandet av experten

En av mina personliga favoriter bland Baumans effekter är förlusten av experten (Engdahl Larson,2006:296), som innebär att alla förhoppningar om att det finns en tydlig sanning och därmed en expert som någonstans kan hjälpa och stödja fullkomligt grusas. Den ger mig associationer om att den postmodernistiska utvecklingen enligt Bauman liknar den förståelseprocess som jag upplever hos oss alla, att i steget mot en större förståelse försvinner för en stund vissheten och självsäkerheten om det absolut sanna, och ersätts av en ambivalens om det korrekta valet eftersom det plötsligt finns mängder av alternativ.

Med en helt annan infallsvinkel kommer Bauman fram till en liknande slutsats, nämligen den att vi får en ökad individuell reflektion på grund av avsaknad av den tydliga meningen, det uppenbara uppdraget. Individen får samla ihop skärvorna av det moderna och skapa sig sin egen livsvärld (Engdahl Larson,2006:297). Likheten mellan de båda teorierna är dock att den postmoderna världen dels innebär en stark osäkerhet med mycket risk, och därför erbjuder mängder av möjligheter för individen att välja och vraka, men också ett krav eller en förutsättning för den enskilde att tvingas ta ställning och välja väg.

Beck och Giddens – individuell påverkan

Individualisering är enligt Beck & Beck-Gernsheim ett centralt karaktärsdrag i den reflexiva moderniseringen (Engdahl Larson,2006:310-312). De pekar på några exempel på tecken på denna individualisering.

Med avtraditionaliseringen förändras livsformerna och den personliga identiteten blir till ett “reflexivt projekt” där det är individen som styr och själv skapar sina värderingar och sina hela livsstil. Identiteten har blivit oberoende av klasstillhörighet på grund av högre levnadsstandard, tillgång till mer lättillgänglig utbildning samt mer utrymme för fritid som alltihop kombineras med en individuell reflexion som gör valen medvetna och stilen individuell.

Familjerelationer har genom avtraditionalisering blivit mer individuella val. Vi lever inte längre i kärnfamiljens livslånga tvåsamhet utan väljer andra former att leva tillsammans, i samboförhållanden, särboförhållanden, med barnen varannan vecka eller på helger eller inte alls. Det jag upplever som spännande är Giddens perspektiv (Engdahl Larson,2006:311) om en demokratisering av familjen som uppstår när alla roller och alla relationer är medvetna reflekerade val, och där vi kan gå in med en större obundenhet i relationen. Det gör att vi kan ägna oss mer åt relationen som sådan, och mindre åt de beroenden som tidigare varit inbyggda och som hämmat dess utveckling.

Sexualiteten lösgör sig från reproduktion på grund av en ökad reflexivitet vilken gör vår sexuella aktivitet mer medveten. Vi tar ansvar för vår njutning, och vi tar med medvetna val ansvar för vår fortplantning. Det är till och med så att vi kan fortplanta oss utan att ha sex med vår partner, vilket gör de två fenomenen hanterbara var för sig.

I Beck & Beck-Gernsheim postmoderna samhälle påverkas också arbetslivets scener. Arbete blir avreglerat och flexibelt och statliga jobb privatiseras. Företagens ägande globaliseras, men arbetskraften förblir lokal. Något vi verkligen ser i Sundsvallsregionen där det blir svårare och svårare att arbeta regionalt eftersom styret sker någon annanstans.

Bauman – individuell påverkan

Som en följd och konsekvens av all osäkerhet i samhällets olika nivåer beskriver Bauman (Engdahl Larson 2006 :298ff) att tendenserna i arbetslivet pekar mot en osäkrare situation för individen med kortare anställningar och sämre anställningsskydd. Det minskar betydelsen av yrkeskategori och klass. Viktigare blir rollen som konsument där min förmåga och ställning i konsumtion avgör min position och mina möjligheter. Bauman påsår också att vi måste vara i ständig rörelse i jakten på lyckan. Min egen slutsats är att det är ett sätt att parera de många osäkerheter som han listat ovan. För att undvika de för civila så ödesdigra krigshandlingarna krävs en lättrörlighet.

För att undvika att falla när familjebanden slits sönder ser vi till att hela tiden söka efter en ny identitet för att röra oss till andra gemenskaper, allt enligt devisen att hellre förekomma än förekommas. Bauman påpekar också att våldet ökar på grund av svagare och osäkrare relationsband, och det gäller familj och närmiljö. Osäkerheten fortsätter i den egna personligheten som i moderna samhällen ofta förknippas med mitt yrke och min klass, men som i postmodernismen tappar sin bärare då yrken blir lättrörliga och klasser försvinner. Istället blir vi konsumenter som når personlig tillfredställelse genom köp av varor eller kroppslig förbättring och njutning.

Både Beck&Giddens och Bauman ser ett mer klasslöst samhälle framför sig. Genom individuella och väl medvetna val skapar individen sin egen person och sitt eget levnadssätt. Bauman beskriver konsumismen med begäret efter njutning och produkter som en stark drivkraft, medan Beck beskriver att vi tvingas in i de medvetna valen eftersom vår socialiserade kunskap underkänns av alla experter och förståsigpåare. Jag upplever att det är en skillnad i drivkraft där Baumas individer vill till någonting, och Becks människor vill från någonting.

De är eniga om situationen för familjen och de nya konstellationer och sätt att leva som uppstår. Däremot ser de helt olika på resultatet av den här nya medvetenheten och rörligheten. Där Beck&Giddens ser en ljus och demokratisk familjesituation framför sig där vi satsar på relationen, ser Bauman lite mörkare på effekterna och beskriver våldet som uppstår i avsaknad av trygghet och styrka i familjerelationerna. Det är en fascinerande skillnad i åskådning.

Summering

Summan av hela kakan, enligt Beck & Beck-Gernsheim, är att det enskilda livet styrs av ett antal personliga riskscenarier. De har osäkerheten gemensamt med Bauman men beskriver det ur ett riskperspektiv, och drar det globala makroscenariot ner på den individuella mikronivån.

Jag upplever att Bauman är konkretare i sin beskrivning, och att han också har en del idéer och förslag på hur vi ska kunna påverka postmodernismens negativa effekter. Dels genom den personliga reflektionen, men också tankar som medborgarlön på mikronivån till en global världsordning med en statsordning som omfattar hela världen där vi får ett tydlig gemensamt ansvar för utvecklingen och ett solidariskt kännande med alla medmäniskor. I jämförelse känns Beck & Beck-Gernsheim mer konstaterande och i den mån de ser lösningar är de mer abstrakta i termer av “demokratisering av demokratin” eller “en politisk tredje väg“.