Här slår jag upp den fetaste tegelstenenav dem alla Sociological theory [Georg Ritzer] för att studera sociologisk historia i allmänhet, och “de tre sociologerna” Marx, Weber och Durkheim i synnerhet. Och vad händer? Jag stöter på Georg Simmel! Dels skyfflade han den symboliska interaktionismen över till USA i början av 1900. Denna symboliska interaktionism som jag fattade tycke för i höstas :) Men han publicerade också ett verk baserat på en mycket spännande modell “the dyad and the triad”. Vad händer, tänkte Simmel (så underbart), när en två-persons-grupp (the dyad) transformeras till en tre-persons-grupp (the triad)? Sociala situationer kan uppstå i en trio som inte är möjliga i en duett. I trion kan en av deltagarna inta en medlande roll mellan de två andra, eller två kan sluta sig samman mot den tredje. Och det finns mängder med fler intressanta fenomen med triader, till exempel min egen teori om hissdjup :)

Är vi två så är vi på det våningsplan som vårt inbördes förtroende och vår öppenhet ger oss möjlighet till. Men är vi tre så finns det tre relationer mellan vilka det finns en hiss som rör sig upp och ner. Person A och B är på våning 10 när person C kliver in i handlingen. Person C är på våning 12 med A och på våning 4 med B. Beroende på relationskänsligheten hos deltagarna blir insikten om detta lite olika, men de flesta av oss känner ändå av att det blir obekvämt. När A samtalar är det inte solklart hur djupt B och C befinner sig, vilket gör det svårt att navigera mellan samtalsämnen :) Detsamma gäller B och C. Om det finns en känsla av att alla är på någotsånär hyfsat djup går det att ta upp hissfrågan i trion, jag har gjort det själv vid tillfällen – med oanade resultat :D Men när det är för osäkert, eller insikten om fenomenet inte existerar – då blir det svårt och trion får svårt att ta sig framåt.

Simmel, my man, jag vill hellre läsa Philosophy of Money och läsa mer om the dyad och the triad, än Självmordet av Emile Durkheim :)