Boken för tema tre i sociologins B-kurs, Simians, Cyborgs, and Women av Donna Haraway var en fantastisk upplevelse. Mycket svår och ibland väldigt snårig av hänvisningar och med ett engelskt vetenskapligt språkbruk, och någon gång också kreativt och med glimten i ögat då Haraway använder sig av egna ord och benämningar. I språket ligger makten.

Donna Haraways bok Simians, Cyborgs and Women är komplex och historisk i sitt upplägg med tanke på att det är en samling essäer som är skrivna ur en period av Haraways liv (1978-1989). Hon använder början av boken till mycket intressanta diskussioner, men för mig är det i kapitel fyra, In the Beginning Was the Word: The Genesis of Biological Theory som det hettar till. Hon beskriver fram till detta kapitel sina tankar om en socialist-feministisk teori som avstår från fysiologisk bevisföring och öppnar för kritik mot forskning med metoder och analyser som inte håller för objektiv granskning . Genom att studera djur kan vi lära oss om mänskligheten, men att vi kan använda denna kunskap till insikt eller illusion . Vi kan använda forskningen som en spegel i jakt på oss själva, men jag upplever redan här hennes kritik mot att det är vi själva som skapar den spegel i vilken vi förväntar oss en objektiv spegelbild. Diskussionerna om forskning på primater och de problem som uppstår beroende på vilken tolkning som görs av aggression, dominans och sexuell reproduktion i förhållande till den (för)mänskliga evolutionen från jägare till samlare  är intressanta men blir för mig mer intressanta som byggstenar för senare diskussioner än argument för feministisk utveckling. Hennes beskrivning av gener som materialiserad information som instruerar och konstruerar individer, vilka kan ses som ett strukturerat flöde av information och energi . En helt fascinerande beskrivning. Gener skapar beteendemaskiner, vilka vi studerar, men kanske, inom sociologin, alltför sällan förklarar i genetiska termer som handlar om att systemets mål är att maximera den genetiska vinsten. Om gener skapar individer vilka är information och energi så är interaktionen mellan individer, på det abstrakta planet, baserad på utbyte av information och energi, enligt Haraway en teori baserad på kommunikation som jag upplever som en grund för vår sociologiska forskning och där jag vid läsningen fick en första känsla av ett totalt sammanhang över det här vetenskapsområdet.

Men, i kapitel fyra, efter en skön referens till Lewis Carroll från Alice i Underlandet tar hon upp the power to name  som låter fullständigt uppenbart och enkelt, men som refererar till mer filosofiska teorier än så (positivism, subjektivism, objektivism). Att sätta ett ord på något är inte bara att kunna referera till objektet, utan att skapa objektet självt (?). Biologi, som måste ses som Haraways exempel i det här fallet, byggs upp av historier som skapats över tid. Enligt Haraway, så beskriver historierna allt vi vet om naturen och livet, och problemet är att alla dessa historier är skrivna av män, i vilken Linné listas som en av deltagarna och medproducenterna. Genom makten över ordet beskriver dessa vetenskaper en utveckling som präglas av det patriarkala system som alla dessa vetenskapsmän är del av, och vilket de allihop påverkas av i sina observationer och analyser. Haraway förtydligar med

…to set the terms of speech, are at the centre of feminist struggles in natural science.

vilket ger insikten, att kvinnor inte har särskilt enkla förutsättningar att studera naturen ur ett feministiskt perspektiv eftersom alla referenser, alla teorier och till och med uppfattningen om dem själva och deras vetenskap är påverkad och skapad av de fäder och förfäder som skrivit historierna.

I kapitel fem, The Contest for Primate Nature: Daughters of Man-the-hunter in the Field, 1960-80 ger hon exempel på vilka effekter den patriarkala dominansen över historieskrivning, teoribildning och namnsättning kan ge. Hon förtydligar att det inte på något sätt är oskyldigt att namnge objekt och fenomen, och att det är naivt att tro att inte namn och begrepp spelar en stor roll i den vetenskapliga världen, och att de vetenskapliga historierna definierar den publika uppfattningen. Här går tankarna till Bourdieu, som ägnade tankar och tid åt detta fenomen, vetenskapen om vetenskapen och hur begrepp definieras och hur de får oss att se på världen. Med en historisk diskurs inom primatforskning i ryggen, ger Haraway exempel på hur observationer feltolkas och nya falska teorier skapas(Haraway, 1991:101), och hur dessa används av nästa generation forskare för att dels tolka nya observationer och bygga vidare på existerande teorier för att utveckla den vetenskapliga kunskapen om naturen, om vilken vi har en nedskräpad uppfattning . Det är inte bara så att observationer tolkas utifrån den rådande teoribildningen, det är i vissa fall så att icke gjorda observationer skapas och fylls i för att stödja den rådande uppfattningen. Hon använder också ord som arv och lineage som kopplar till familjer och släkter, och hon beskriver också arvet efter Washburn på ett nästan vetenskapligt sätt där olika släktträd av teoretisk utveckling kan studeras. Med sina enkla teser om att naturen är konstruerad av dess observatörer och inte upptäckt naket och själv­förklarande, samt att observationer oundvikligen påverkas av gender (och klass, ras m.fl.) fick hon mig att inse två saker. Det första är att vetenskapen är långt från den objektiva modell som Bauman beskriver i sin diskussion om sunt förnuft. Bauman hävdar bland annat att det är viktigt att använda ett vetenskapligt språk, för att skilja sociologin från det sunda förnuftet. Men det är detta som Haraway pekar på riskerna med. Det andra att det blir svårt att förändra vetenskapen till att ha en objektiv syn på vår värld och oss själva. Det kan möjligen ses som en naturlig och evig kamp mellan alla aktörer i det vetenskapliga fältet, om makten att beskriva fältet och dess ingående ingredienser och därmed ha rätten att tolka världen och dess fenomen.

Haraway gör en imponerande ansats att försöka ge en bild av olika abstraktionsnivåer utifrån ett feministiskt vetenskapligt perspektiv. Hon beskriver studier av primater och de teorier om mänskliga könsroller som bygger på schimpanser, babianer och langurer, och hon pekar på problem med det patriarkala arv som denna forskning påverkas av, och vilka felaktiga teorier som rått under inflytande av en maskulint betraktande. Hon lyfter detta patriarkala arv och beskriver problemen i ett vetenskapligt avseende, och beskriver att det är historier som bygger upp vår världsbild och att dessa historier uttrycks med språk, och att makten över språket, namnen ger makten över världsåskådningen och sättet att uppfatta sig själv och sin omvärld, både som individ och som forskare. Hon lyfter sedan detta vetenskapliga problem och har i kapitel nio, Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective, en diskussion om positionerad kunskap och när hon konstaterar att hon efterlyser en

…doctrine and practice of objectivity that privileges contestation, deconstruction, passionate construction, webbed connections, and hope for trasnformation of systems of knowledge and ways of seeing.

så känns det som att det redan beskrivits av andra, men att hon inte är lika angelägen om att hänvisa till dessa, möjligen för att det är män som företräder det patriarkala släktled som hon genomgående slåss mot i boken. Jag upplevde bland annat Habermas diskussion om efter-positivism som ett liknande försök att beskriva en förståelse för ett rationellt vetenskapligt sätt att se på normativa frågor och teorier om kommunikativ handling som liknar Haraways många tankar och idéer. Men kanske främst ger denna reflektion en signal till oss blivande sociologer att allt är inte guld bara för att någon sagt att det är guld som glimmar.

Läs också recensionen på SvD, eller Lisa Deurells inlägg.