Att tala är silver och tiga är guld, säger det gamla ordspråket. Det senare är vad jag gjort en tid. Jag har hållit tyst. För alla som känner mig så är det uppenbart att dagar som jag lever i tysthet och hemlighet är värre än att vanka fram och tillbaka i en skitig tigerbur på Belgrad Zoo under inbördeskriget (jo, jag var där och såg eländet).

I den senaste av alla tystnadsperioder jag haft har jag själv varit huvudperson, vilket gör det ännu svårare. Det här är definitvt något som vi måste tänka på i alla förändringsprocesser, för det är svårt och arbetssamt att vara tyst och undanhålla information. Jag har under en period inte kunnat berätta att jag ska byta jobb. Inte alls konstigt, varken att byta jobb eller att vara tyst om det :) Men likförbenat är det jobbigt att veta att jag som konsultchef ska sluta, och att inga andra än de ovanför i hierarkin vet om det. Det är ju dessutom så att jag är den siste att få veta vilka som vet ;) En härva av katter kring mjölk…

Jag har desutom, efter den formella kommunikationen av mitt frånfälle som gick ut i torsdags, varit fortsatt tyst och hemlighetsfull. Jag har pratat med kunder och inte sagt något, i respekt för den formella kommunikationen av bytet av konsultchef, och för att inte förleda någon att tro att jag inte försöker agera fullständigt lojalt. Istället har jag slussat frågorna inåt, till rätt person. Det märkliga är att jag från flera olika håll fått frågor eller kommentarer om just mitt byte av arbetsplats :) På mindre än 24 timmar har alltså informationen gått från ett internt mejl till anställda  till konkurrenter och kunder både i Sundsvall och annorstädes. Jag har fått telefonsamtal, mejl och blev över en nygrillad hamburgare och Trocadero grattad på slalomupptakten i lördags. Från en av konsulterna, till en ex-kollega till en kompis till en vän till en ex-kollega och vän till mig :) Antingen är stan liten eller så har folk inget att göra på dagarna. För att jag är så stor att mina rörelser bevakas så minituöst är ganska osannolikt. Allrahelst med tanke på den aldrig eregerande besöksstatistiken på bloggen :D

Men. Det som är mest spännande, är just den här effekten av informationens top-of-the-iceberg. Det som går ut internt, och det som det skvallras om publikt är bara den synliga delen av det som hänt. Toppen av isberget, typ. När man ser att jag slutar, jag får vara kvar ett par dagar för att lämna över för att sedan lägga grejerna i papplådan och gå hem, är det lätt att tro att jag fått sparken :) Jag har fått två sådana frågor under de senaste dagarna. På fullt allvar dessutom :) Det skulle ha varit en upplevelse i sig, men nu var det ju tyvärr inte så. Kanske ett bevis på att mina värderingar om ärlighet och mina känslor för Sundsvallskontorets framtid gjort att mina handlingar respekteras och att min person fortfarande är omtyckt. Kanske.

Och med tanke på att alla redan vet så slipper jag vara tyst. Fortfarande råder naturligtvis total tystnadsplikt om arbetet och affärerna, men min story är öppen.

Hela resan började, som det alltid är för mig, för ganska länge sedan. Jag gick från Försäkringskassan för att lära mig konsultbranschen, affärsmannaskap och försäljning. Jag lämnade verksamheter och ansvar som omsatt 4-500 msek och jag var i slutet ansvarig för förvaltningsområden som sysselsatte 200 anställda och ca 100 konsulter. Hela min karriär var utstakad mot större och mer, och målet var att snabbt sitta på toppen någonstans, eller, som jag drömt om sedan 10-årsåldern, att starta något eget någonstans. Mitt i detta fick jag chansen att lära mig leverantörsbranschen, och jag som var ganska bruten och trött över fruktansvärda efterdyningar efter märkliga omorganisationer såg chansen att hämta andan ett tag i en mindre organisation. Jag arbetade till en början med ett gäng som endast var tio personer, vi var ju inte fler då, men oj vad det gick undan :) Under den tid som gick hann jag med massor! Jag satt i ledningsgrupp direkt underställd vd, jag drev ett målprogram med styrkort för ledningsgruppen, jag ansvarade för regionen ett tag och arbetade sedan som konsultchef med en rekrytering och resultatvändning som går till historien som det fräckaste jag varit med om. Vi lyckades på ett magiskt sätt förena de tre aspekter på tillväxt som sällan ses tillsammans; volymökning, lönsamhet och kultur. Vi blev fler, otroligt många fler, vi ökade lönsamheten och har gjort rekordresultat mitt i konjunktursvackan och samtidigt har vi lyckats skapa en skön kultur som märks så fort man andas samma luft som vi. Eller kanske det är på grund av det :) Det skulle ju vara kul om vårt arbete med kulturen gett effekten i form av pengar ;)

Nåväl, efter att ha lärt mig branschen, affärerna och hur man styr ett konsultföretag så var min inre klocka redo för nya äventyr. Redan i våras hade jag samtal med min dåvarande chef om det, och vi pratade framtid. Strax efter blev jag headhuntad av en bulvan till en offentlig verksamhet som sökte en toppchef. Fantastisk möjlighet som närde drivet mot att sitta i toppen en vacker dag. Men det var en jobbig process eftersom myndighetsansökningar ofta blir publika (!) och därmed offentliggjorda :) Jag visste, få andra visste, men skulle kunna komma att veta mitt i processen. Märkligt. Jag kunde inte säga något publikt, typ här, för det skulle skada rekryteringsprocessen men jag berättade för min närmsta chef och mina kollegor eftersom det skulle påverka ledningen av avdelningen. Målet var att hoppa på en ny utmaning vid årsskiftet.

Men, hehe, ibland vill livet annorlunda. En serie av mäkliga händelser, min kollega sade upp sig under semestern, vi startade en omorganisation på företaget och jag fick signaler om att jag inte skulle komma så långt som jag hoppats i rekryteringsprocessen gjorde att hela den här historien snabbades upp. Jag var på väg in i en situation där jag skulle vara en viktig kugge i den nya organisationen, och jag som visste att jag var på väg ut. Shit pomfrit. Jag sa upp mig. What can you do. Att agera klandervärt oärligt och inte säga något (så var vi där igen) och spela med och satsa långsiktigt när mitt mål var något nytt efter nyår. Inte min grej. Jag valde istället att göra en tydlig exit, hoppade som hästen i schack två steg fram och ett åt sidan. Hamnade på något helt annat. Som tillfredställer behovet av att vilja starta något eget. Som gör att experimenten med kulturutvecklingens påverkan på det ekonomiska resultatet kan fortsätta, kan intensifieras. De fortsatta studierna i sociologi ska förklara och stimulera detta.

Men det viktigaste är att jag mår bra, jag behöver inte vara tyst om allt längre, så nu sover jag bättre och jag tror till och med att jag fläskat på mig lite grann under helgen efter ett fantastiskt gott lamm och lite god sås och några droppar gott vin och lite chips och… :D