Dn här sagan hörde jag mig själv berättade igår och måste skriva ner för att spara. Läs den på egen risk för jag har inte putsat till den för publicering än. Det ska jag göra inför sammanställningen av min fabelbok som (kanske) kommer att heta “I fablernas verksamhet” :) eller nåt annat dumt ;)

Det var en gång två troll. Det ena var abstrakt, visionärt och med låga associationshinder. Det andra var konkret, resultatinriktat och med ett skarpt intellekt. De vandrade genom skogen och letade efter svampar att krossa med sina knölpåkar. Plötsligt hittade de en citron. En stor, gul och mjuk citron. Ni vet, en sån citron som syns på mils avstånd och som får tandvattnet att rinna till på vem (även för troll) som helst. De började kivas om citronen. De hade ingen aning om vad det var, men var väldigt nyfikna på det nya och ville så gärna lära sig mer om detta märkliga fynd. Till slut enades de om att dela på citronen och få en halva var. Så gjorde de. Det ena trollet delade, och det andra valde först :) Det ena höll upp citronen mot den blåa himlen, beundrade det gula skalet som sken så vackert som solen, och när han så beundrade citronens ljusgula skal hördes fåglarnas sång plötsligt mycket tydligare och vackrare, gräset och löven blev grönare och skönare och vattnet i bäcken porlade så underbart att till och med detta lortiga troll kände lusten att bada och plaska. Det andra trollet tänkte att det här måste vara något väldigt smaskigt, tog snabbt en tugga av det saftiga fruktköttet och spottade sekunden efter ut alltihop. Hon fräste och spottade och tjöt och tjoade och letade efter vatten. Inte för att bada i (för det här trollet var också lortigt och behövde självklart bada) utan för att skölja munnen med. Det svartnade för ögonen och för en stund trodde det andra trollet att hon skulle dö av allt det sura.

Alternativt slut 1: Det ena trollet skrek åt det andra trollet att hålla tyst för stämningen bröts av alla skrik och tjut och fåglarna skrämdes på flykt och citronsaft sprejade illvilligt i dennes ögon. Det andra trollet skrek tillbaks att han kunde hålla käften och dra dit pepparn växte, för nu var det så surt i munnen att det egentligen inte gick att få fram fler ord än så. Det ena trollet blev då så arg över att bli störd i sin beundran av sin citronhalva att han helt sonika klappade till det andra trollet i huvudet med sin svampkladdiga knölpåk. Bråket var nu i full gång. Vackert, skrek det ena trollet. Äckligt, skrek det andra. Ingen av dem lyssnade egentligen eftersom det krävs rätt mycket koncentration att slåss med knölpåkar. När de båda var rejält påpucklade och blåslagna skildes de åt, utan sin citron, och så vitt jag vet har det inte träffats än…

Alternativt slut 2: Det ena trollet blev väldigt överraskat över det andra trollets reaktion och frågade vad som hänt. Det andra trollet svarade, efter några klunkar bäcksvatten, att det var den mest vidriga lilla tingest de någonsin stött på! Det ena trollet frågade varför, fick övertydligt reda på orsaken, tog en tugga och spottade och fräste och svor eder och förbannelser och lovade heligt och dyrt att aldrig äta något så motbjudande igen. Det andra trollet frågade varför det ena trollet inte smakat tidigare. Det ena trollet berättade då inlevelsefullt om känslan som väckts av den sköna citronen, den vackra färgen, den mjuka formen och alla intryck i naturen som förstärktes i det ljuva skenet från citronens glans. Det andra trollet vände på sin citron och medan ett stort leende spreds hos det andra trollet föddes insikten om citronens möjligheter. De tittade på varandra, brast ut i ett stort trollgarv, gav varandra en kram och gick vidare genom skogen med varsitt vackert halsband i vilka deras citronhalvor hängde. Från och med nu med den sköna insikten att två troll, stöpta i samma form, kan ha så vitt skilda uppfattningar om en liten pryl som en citron (nu visste ju inte trollen att det var en citron för dom hade inte lärt sig det ordet än men det spelar egentligen ingen roll för sagan) och vad spännade det var att få reda på vad den andre tyckte. Då får man ju två tankar i en, sa det ena trollet. Nej, sa det andra trollet, det är ju två känslor i en! Så skrattade de igen och så vitt jag vet skrattar de än idag…

Vilken saga är den vanligaste i våra kontorslandskap? Den där vi munhuggs och slåss om utrymmet, eller den där vi lyssnar och frågar och ger varandra tid och plats?
Känner du igen dig ;)