Jag är mig lik, det är så skönt. Så fort jag stöter på mig efter en stunds frånvaro så känner jag igen mig :) Jag har samma karaktäristika som förut, och det ger en omisskännlig smak av sånt som väcker minnen av mig själv. Främst är det nog självuppoffrarminnet som jag upplever just nu. Efter att låta en vecka gå med grymt mycket coola upplevelser – utan att få tid, nej jag menar hitta tid, äsch jag menar ta mig tid till att skriva ner dom annat än några kluddiga minnesanteckningar i blocket (med La Sagrada Familia på framsidan ;).

Uppenbart lider jag fortsatt av samma syndrom som förut. Allt annat är viktigare än mina egna behov. Jag låter annat arbete gå före. Jag låter andra människor gå före. Jag lämnar mig själv till sist. Eller är det så att det här är ett av mina viktigaste behov – just att se andras tillfredställelse lysa i ögonen. Nej, det är bara ett försvar jag bygger upp för att slippa säga nej :)

Faaast, nu är det ju inte ens så att jag skulle behöva säga nej. Det skulle ju räcka med att leverera liite mindre kvalitet och liite mindre mängd i de uppdrag jag har. Även om jag upplever mig själv som lat så skimrar det en aura av arbetskapacitet och enorm produktion omkring mig, och det är nog snarare där jag behöver göra upp med myten om mig själv… att inte kräva max av mig själv utan att kunna prioritera rimligheter i insatser. Då skulle jag kunna få in mer av de tankar som far genom huvudet i blogdagboken. Sedan förra inlägget har jag ju hunnit träffa en massa intressanta människor – en generaldirektör, en överdirektör, en CIO, en säljchef, en utvecklingschef, en projektkontorschef, en länsdirektör, en vd, en hel ledningsgrupp – för att inte nämna alla de inspirerande människor som omger mig vardagligen. Jag har hittat massor av uppslag och kreativa tankar om hur vi gör, vi människor, men har inte hunnit med en enda här. Skandal. Jag måste bli bättre!

Och som en extra bit lök på laxen så har jag ägnat en massa tid åt att leta mig ett riktigt hem. Spaces på Windows Live, nja, jag tror’nte det va :) Inte det sexigaste blognamnet på en skala. Nu är det lite fåfänga som gör sig påmint oxå då. Jag tror ju att jag skulle kunna rikta mig till fler än mig själv och jag. Att andra än mina olika reflekterande sidor skulle finna nöje i att läsa om reflektions-paradoxen som är en så stark del av min vardag.

Jag skulle också vilja hitta ett ställe där jag kan lägga ut texter eller föredrag eller bilder på ett bättre sätt än här. Och det ska bli mitt nya hem. Och som alltid när jag nosar upp nåt nytt så blir det mitt hetaste ämne för dagen, just nu är det bloghemmet. Den som känner mig känner igen mig :)

Men ingen ide att köpa en tallrik om man glömmer att handla yogerten som ska hällas i (återigen ett grymt dåligt metaforexempel (lika dåligt som att likna målfokusering vid att stoppa alla hagel i en patron inför fågeljakten istället för att kasta hagelkorn för hagelkorn ;))) så jag behöver träna mig mer i att bryta mig loss och skriva av mig här.

Förnyelse av löftet… :)