Sitter här efter en trevlig middag med grannarna. Den tjugosju år gamla actionrullen First Blood har just börjat. Minnen av tidigare upplevelser av filmen blandades med och jämfördes mot faktiska scener i filmen. Det är inte alltid man minns exakt hur det egentligen var, och det pratade vi också om på middagen. Grannarna hade tittat på Vi hade i alla fall tur med vädret med barnen. Minnet av filmen var soligt och glatt, och den var visst riktigt fryntlig och rolig. Med barnen, hundra år senare, infann sig inte alls samma känslor och upplevelsen blev en annan. Med barnen i soffan blev det till exempel tydligt hur mycket Rolf Skoglund, i rollen som pappan, svor och levde rövare. Kanske inte så kul med en 9-åring och en 7-åring i soffan :)

Jag mindes inte heller riktigt introt i filmen om John Rambo som jag upplevde den nu. Fascinerande såg jag hur den forne vietnamsoldaten, den ärrade veteranen Rambo fick besked om hans kompis död i cancer, och rörd och lätt desillusionerad vandrade från hans sorgsna mor. Jag kände med honom och kände tyngden på hans axlar. Kontakten med stadens sheriff blev fel från första början. Sheriffen vill köra ut Rambo ur stan – “Du passar inte in, vi vill ha det lugnt, vi är nog ganska tråkiga“. En tuff snut som måste visa var skåpet ska stå och en ledsen men auktoritetskänslig Rambo som bara vill käka och ta det lugnt och få vara ifred. Vad enkelt det hade varit, kände jag som åskådare, om sheriffen i det läget släppt av Rambo vid en diner, pekat på busshållplatsen och gett honom lite utrymme, some lebensraum. Inga kraftmätningar hade skett, och ingen kamp om makt och rätten att bestämma hade stört, och ingen konflikt hade seglat upp, kort sagt, vi hade inte fått varken First Blood eller någon av de övriga uppföljarna ;) Nu blev det inte fallet, och samma gäller John Rambo. Hade han gett fan i att gå tillbaka över bron när sheriffen lämnat av honom. Svalt tyst och gått vidare, då hade inget av det som hände hänt. Men i polisbilen hamnade dessa två individer på helt fel kant. Ingen av dem ville låta den andre bestämma eller få styra varken samtalet eller skeendet. Båda bar säkert på en hel del osäkerheter och rädslor, men ingen ville öppna upp för den andre utan spelade ut sina roller på kraft och aggression. I den pressade och hotfulla situation de befann sig i glömde de helt bort att försöka förstå varandra och de behov som präglade deras agerande :)

Sen sker resten av filmen på något sätt enligt den räls som den första kvarten lade ut. Det är samma grunder till konflikt och missförstånd, men de eskalerar enormt och slutar med ond bråd död. Det jag sitter och funderar på just nu är hur vi kan bryta en sån situation, lösa upp ett sånt dödläge?

När två personer hamnar i samma läge som sheriffen och Rambo, hur i hela friden kommer de tillbaka utan att automatiskt fortsätta på den räls som leder till destruktion och elände? Kan de själva öppna för ett intresse av den andre, och vågar de öppna för en tydlighet av egna behov och känslor istället för att hela tiden uttrycka krav och hot om vedergällning, eller krävs det hjälp utifrån? I Giraffspråket-Känslans kommunikation finns förslag på beteende som kan hjälpa dem ur dylika situationer, men jag upplever att det krävs en förståelse och en ändring av bådas beteende, och vem tar initiativet till denna förändring? Och hur görs det?

Går det ens att genomföra?

Jag har arbetat med den här typen av situationer som utomstående, och har varit den som pratat med par som sheriffen och John Rambo. Det går väldigt ofta väldigt bra, och till och med i än mer känslomässiga situationer med äkta par, fungerar det väldigt bra när vi slutar tolka, pratar om behov och känslor istället för att projicera och fantisera om vad den andre tänker på just nu ;)

Men lämnad ensam i en låst konfliktsituation, som Rambo, är det mycket svårt, och drabbad av den starka emotionella stress som uppstår är det ibland omöjligt. Eller?