Vi har firat Vicans trettonårsdag idag, så jag har inte varit uppkopplad på nyhetsflödet alls under dagen. Det var inte förrän vid tårtan ikväll som jag hörde om utfallet av budgetomröstningen i kommunfullmäktige. Jag blev rätt paff över det barocka i att den sittande ledningens budget blev nedröstad till förmån för opinionens! Vi satt och diskuterade – vad händer nu? Ingen hade något bra svar. Jag blev lite nyfiken och läste lite artiklar på nätet, för vem har ro att vänta på ST imorrn bitti ;)

Att Ingrid Möller (Mp) hade brutit sig loss från sitt parti var klart redan i morgonens tidning, men i artikeln på ST.nu framkom lite mer intressanta fakta om hur det hela gått till. Oppositionens budget (eller rättare sagt Socialdemokraternas) blev framröstad till förmån för den sittande koalitionens. Det innebär att den borgerliga blå-gröna kombon nu ska försöka genomföra en röd-bruna budgeten. Det verkar ganska korkat för vilken energi kommer det att skapa under det kommande budgetåret? Ska de blå-gröna försöka köra ändå med motioner och beslut i fullmäktige inom den röd-bruna ekonomiska ramen? Det verkar ju lite konstigt! Ska de röd-bruna ta över och driva sin politik med den nu fattade budgeten? Nej, det verkar inte Peder Björk (S) vara intresserad av!? Så vad är det då som drivit fram den här korkade, nästan Greklandslika situationen där ingen verkar vinna något på det framröstade utfallet??

Jag hittade några ledtrådar längre fram i samma artikel. Speciellt följande textsnutt där några av de inblandade politikerna fick uttala sig:

– Det var inget självändamål att fälla koalitionen, men då de inte lyssnat på oss trots att vi nu representerar majoriteten i fullmäktige blev det avgörande för vår del även om det var ett svårt beslut, säger Johnny Skalin, Sd, och tillägger:
– Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan.

Jag blev arg, eller till och med riktigt förbannad! Jag är en av dom hårt slitande arbetande sundsvallsbor som försöker hjälpa till att skapa en region som är livskraftig och välmående! Vi har det inte så jäkla lätt i den här landsändan även om vi har en del positiva förutsättningar i just Sundsvall. Men det finns  många utmaningar och skolan är nästan sämst i landet, vi har för låg inflyttning och för liten tillväxt på nya företag. Myndigheterna letar mer och mer kompetens utanför kommunen och universitets verksamhet dras ner. I det läget, när vi skulle behöva ha en samlad ledning för det tuffa arbetet med utvecklingen av kommunen tänker politikerna helt tvärtom! Vad tänkte vi på i valet? Var detta ett resultat som vi ville uppnå? Mitt i träsket – oavsett vilken sida som försöker kämpa för att vi ska nå gemensamma framgångar i Sundsvall – vill några delar av kommunfullmäktige ge andra delar av densamma en knäpp på näsan!? Om det är att vara kommunalpolitiker så vill jag flytta till ett ställe som styrs utan kommunalpolitiker! Finns det teknokratdrivna kommuner i Sverige?

Men, efter ett tags ilska och tankar om emigration så började jag fundera ett steg till. Varför händer det här? Hur liten är den person som måste använda ett av kommunpolitikens viktigaste medel för att utföra sin hämnd, att rättfärdiga sin personliga betydelse med mina skattepengar!? Där väcktes en liten tanke och fundering.

Alla människor har behov av att känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta. Det har vi använt och utforskat i de välbesökta frukostprogram vi kört under försommaren. Dessa behov kan se olika ut hos olika individer, och de kan variera mellan olika sammanhang och också beroende på vilka jag umgås med. Nu är det ju så enkelt att alla människor kan inte uppmärksamma mig, alla kommer inte att beundra inte (eller ens förstå) mitt kunnande och alla människor kan liksom inte tycka om mig. Och det är helt okej, och om min självkänsla är stark så påverkar inte det mig speciellt mycket utan jag kan fundera på vilka orsaker som ligger bakom den andres beteende, och kanske lyssna lite för att förstå. En person som inte råkar se mig på stan eller som inte lyssnar på mig på ett möte på jobbet kanske väcker en känsla i mig, det hugger till och jag reagerar men det gör sällan att jag tappar koncepten utan det gör mig snarare lite nyfiken. Det påverkar mig inte nämnvärt.

Men om jag har en låg självkänsla och inte känner mig tillräckligt betydelsefull inför mig själv, oroar mig för min kompetens och kanske inte riktigt tycker om mig själv så mycket som jag vill – då har jag det jobbigt. Då blir jag väldigt känslig i mötet med andra människor. Ett möte som genomförs utan mitt deltagande väcker en massa fantasier om varför jag inte fick vara med, och en massa rädslor att jag inte är tillräckligt viktig. En person som har en annan åsikt än jag hotar hela min existens eftersom jag är rädd att jag ska uppfattas som inkompetent! I det skedet tar jag till försvar för att skydda mig. Jag tränger mig på möten jag inte är inbjuden på, snackar skit om de som arrangerat, eller helt enkelt väljer att aldrig gå på något möte för att inte riskera att bli bortvald. Jag kan bli kritisk och hård på möten för att inte ge någon en enda chans att vinna i en ordstrid mot mig.Kanske jag slutar att lyssna utan tar varje chans att berätta om hur bra mina idéer är och hur dåliga alla andras är. Eller så blir jag tyst och säger inte ett smack, för att ingen ska kunna kritisera och inse hur korkad jag är.

Med en god självkänsla kan jag ge människor en andra chans, en tredje chans, en fjärde chans. Jag kan se till den gemensamma helheten istället för den maximala egna vinningen. Jag kan lyssna och söka efter förståelse för en situation eller utforska den sanning som min medmänniska febrilt försöker argumentera för. Allt i tron att det kommer tillbaka, att sikta på gemensam vinning alltid vinner i längden. Det finns forskning som visar på att detta är ett framgångsrikt recept, och inom The Human Element och Radical Collaboration använder vi begreppet Grön Zon som en önskvärd tillvaro med samarbete och gemensam vinning. Med en låg självkänsla litar jag inte på andra för de kommer att göra ont mot mig så fort de kan. Jag söker efter snabb egen vinning på bekostnad av andra. Jag förlåter inte utan vill hellre hämnas och ge igen. Att förlåta uppfattas som svagt och då syns jag inte, och kanske uppfattas jag inte som kompetent och stark i förlåtelsen…däremot i hämnden. Då syns jag, andra måste se mig och kanske vara rädda för mig, och de ser vilken makt jag har och vilka kapaciteter jag besitter.

Om hela min existens står och faller med om jag blir lyssnad på, uppfattad som kompetent och mäktig eller omtyckt och beundrad av andra blir jag till en liten rädd människa som behöver ständiga bekräftelser på min rätt till existens. Och jag tar till vilka medel som helst för att tillgodose dessa inre vargar. Jag tänker tillbaka på artikeln “…men då de inte lyssnat på oss …” och “Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan” och inser att politiker inte är annat än vanliga normala rädda små människor som inte drivs av andra inre krafter än de simpla rädslor som vi andra härjas av.

Skillnaden att de har vårt förtroende och hopp i sina händer.
Och de har mycket mer kraftfulla och läskiga verktyg i sina händer.

Och det har väckt en helt ny och fruktansvärd rädsla i mig!

Vad gör vi nu?