Usch, jag mår dåligt. Mitt orättvisa dåliga samvete gnager i mig. Ganska så orättvist, suck. Det finns de som borde må sämre. Men jag har drabbats av det syndrom som jag ifjol döpte till TTBJ – Trying To Be Jesus :)
Så här var det. När familjen stannat för lunch i Ånge, på väg till Klövsjö kliver en tjej in på grillen. Hon ser lätt stressad ut och frågar personalen efter vägen till Lofsdalen (!) men möter hos dem ett kompakt ointresse, vilket inte är så konstigt i sig eftersom dessa personer behandlat alla kunder som om de vore loppor i pälsen. Ät inte på grillen i Ånge! Den stressade frågar då efter en karta och får ett snäsigt svar tillbaka ‘vi har inte tid med dig nu’. Hon får ingen hjälp och ser väldigt uppgiven ut. Ingen hjälper och ingen bryr sig och tiden går… Jag känner att jag måste göra något. Jag kliver upp och går fram, och då släpper det. Någon bryr sig och ser henne och hennes problematiska situation. Medan vi går till bilen flödar orden, lättad berättar hon allt, snabbt och hetsigt.
Det visar sig att hon ensam kört från Stockholm på morgonen med sina tre barn och missat att svänga i Ljusdal. Tio mil senare, i Ånge, vet hon varken ut eller in. Vi kikar på min karta och hon ser hur bästa vägen körs mot Lofsdalen över Vemdalen. En av hennes döttrar kommer ut och frågar spydigt om mamma kört fel, vilket mamma skarpt förnekar ;) Fylld med lättnad tackar hon hjärtligt för hjälpen och går snabbt tillbaka med sin dotter.
Efteråt slår det mig – hårt – att hon borde ha fått min kartbok! Det fanns inte i min hjärna när jag febrilt försökte få henne att förstå hur hon skulle köra. Suck, vilken usel medmänniska jag är :(
Eller…är jag det? Vad är det för outgrundlig orättvisa som får killen som ställde upp att känna dåligt samvete medan de som fullkomligt struntade i den stackars människan fortsätter sina liv, nöjda med sig själva? Orättvist var ordet. När man gör en god gärning men har dåligt samvete för att man inte gjort tillräckligt, enligt de egna normerna, då lider man av TTBJ-syndromet. Tryin to be jesus, och det är ingen bra väg till hälsa och lycka. Vi måste våga vara mer nöjda med oss själva! Jag är det nu i varje fall :D
ps. Körafelkråkan skyllde på att hon lämnat gps-en hemma. Humor :)
ps2. Mitt första inlägg med mobilen. det funkade men jag måste lära mig att skriva kortare ;)
Det är på grund av bristen av jesus i oss alla som man själv blir så förvånad när man får hjälp man inte förväntat sig. Som till exempel när någon bakom i kön erbjuder mig 1 kr för att växeln från kassörskan inte ska bestå av en skrammelhög med mynt. Tänk att man kan bli så förvånad och glad över 1 kr.
Man får gratulera till medmännsikan i dig. Ha en skön semester!
Tack, semestern var grym, snöstormen idag var dessutom riktigt häftig att få testa goretexen i :)
Jag bjöd ett stackars ungt par på deras fika när killens kort inte funkade. Kassörskan på kulturhusfiket i Stockholm hade fixat macka och grejer, och hade slagit in allt när hans kort pajade. Ingen av dem hade nån cash och hade nog inte så mycket pengar överhuvudtaget. Jag betalade i samma veva som jag betalade min lunch, men de fattade inte att det var till dem, de trodde att jag gamade åt mig deras fika :) så jag fick övertala och övertyga dem om att det faktiskt inte var nåt elakt eller skumt, utan endast snällt och då gav dom med sig :D
Enda förbehållet jag hade var att de skulle tänka på någon annan i sin tur…så vem vet, kanske kronan du fick i kassan kom från en lång kedja av snällgrejer som startade i kulturhuset ;)
ps. Kul att du kommenterar, fortsätt med er schyssta blogg på deliciousit :)