Satt ju häromdan och funderade på reflektioner och hur svårt det kan vara att hitta rätt nivå, och komma åt det som rör sig inuti mig – se Reflektioner på olika nivåer. Det är nog ett tema just nu för jag hamnade i samma tankeområde på Victorias utvecklingssamtal i tisdags. När jag skrivit av mig alla dessa funderingar, och suttit på ett fika med snack om samtalsnivåer och röd och grön zon så fick jag ett annat perspektiv på Facebook och Twitter.

Utan att ha en vetenskaplig undersökning i bakfickan så upplevde jag att det finns mängder av ointressant på dessa två kanaler. Det jag själv tycker är ointressant är ju när det handlar om någon annan än den som skriver “Nu är det eric saades tur” eller som inte har med någon känsla eller inre betraktelse “Jag ser på Eric Saade i Eurovisionen“. Huruvida det är mer spännande att skriva historiskt eller nutid känns inte relevant vare sig i reflektioner eller på nätet. Det är snarare perspektivet och det kan vara lika viktigt både ock, så jag skippade det kriteriet i min läsning av twitterflöden och facebookjunk. En grej som jag dock missade igår var nivån av lyssnande, eller hur mycket nyfikenhet det finns i reflektionen. På sociala medier är ju det en lockande ingrediens med frågor “Vem tycker ni ska vinna ikväll?“.

Så, bortsett från klassikerna porr, våld och humor, så är det intressantaste inlägget på nätet någonting i stil med “Sångpralinen Eric Saade gör mig varm, någon fler?” som kan uttrycka både en handling eller en känsla, med en öppen fråga som kan vara riktad om mig eller om andra. Kanske med ett stänk humor och ekivokitet. Och så lite målande adjektiv på det ;)