Ingen hade något svar att komma med på frågan om var förra titelbilden var tagen. Mås i motljus i Malgomaj i Lappland :) Inte det lättaste att spika, men det borde ha gått att se på tärnan ;)

Ny bild igen. Denna gång ett utsnitt av en känd bild från Barcelona. Taket på Casa Battlo är så vackert att det nästan tåras i ögonen. I samband med att jag framkallade digitala svartvita bilder till Riksförbundet Svensk Fotografis årsbok så hittade jag just det här utsnittet med den mörka spanska himlen i kontrast mot det blanka och starka taket. Det är ju så vackert!

Hade några grymt vackra tankar idag om olika sätt att ha förståelse.
– Var är din yta, sa kvadraten till linjen.
– Det är så här jag sträcker ut mig. Se så lång jag blir, förklarade den osäkra linjen med ett goddag-yxskaft-svar.
– Jag får ingen bild av dig, hur hög är du? undrade kvadraten förbryllat och tittade en gång till på linjen för att se hur det såg ut bakom den.
– Se, ibland är jag kort också. Se hur smidigt jag rör mig framåt och bakåt, kommenterade linjen som nu var osäker på om kvadraten tyckte om honom eller inte.
– Men jag behöver få en yta att se på! Hur rör du dig uppåt och neråt? fortsatte kvadraten oförtrutet. Någon gång måste väl den här märkliga individen visa sin hela yta och inte bara ena sidan till.
Linjen var nu riktigt pressad. Hur kommer det sig att han inte blir förstådd. Han har ju försökt att beskriva alla sina egenskaper. Så här öppen och tydlig har han aldrig varit.
Kvadraten var irriterad i stunden. Det gick ju inte att få en uppfattning om vad det var för filur som satt framför henne utan att vilja visa upp sin fulla form.

Vid sidan om dessa satt det en kub och reflekterade.
– Det var då märkligt vad kvadraten sätter åt linjen hårt idag då. Vaknat på fel sida, månne? Kuben kände kvadratens frustration och såg linjens försök att blidka. När linjen sidledes lämnat gruppen tog kuben äntligen till orda.
– Vad fick du för bild av vår nya vän, kära kvadrat?
– Det gick inte att få någon bild! Det fanns ingen area alls, ingen höjd att mäta, och jämfört med dig som alltid visar upp någon typ av yta mot omvärlden var den här krabaten väldigt svår att få grepp om.
Kvadraten var i bryderier, men kände ändå på sig att det fanns någon annan förklaring. Hon letade ord återigen.
– Kan det vara så att vi är olika som människor? Var det helt enkelt så att den här personen inte hade någon höjd alls!? Jag sökte något som inte fanns? Men vad är då meningen om vi inte alla kan få röra oss i alla fyra riktningar och se världen i två dimensioner?

Kvadraten sökte svar, och kuben tog chansen.
– Har du reflekterat över oss människor, min vän. Vi är ju så olika. Se på dig, en vacker kvadrat. Perfekt i sin symmetri och fulländning. Du vill att alla ska likna dig, för då är världen trygg och skön att vara i. Men alla är inte som du. Den du nyss träffade visade bara en enda sida för han hade bara en enda sida. Det var en linje, och han förstod inte dina ord om yta, upp och ner. Han förstår längd, sida höger och vänster. Du måste hjälpa honom att förstå att en linje kan ha en tjocklek, och att den kan sträckas ut till en yta. Om du förstår hur du kan göra det kommer du att skapa ytor av linjer. På samma sätt försöker jag få dig att inse att jag är en kub. En kub är en kvadrat med tjocklek som sträckts ut i en ny dimension. Utöver höger-vänster och upp-ner kan jag röra mig och förstå inåt-utåt. Jag är mer komplex, ser större strukturer och förstår mer komplexa sammanhang. Din tvådimensionella värld blir aldrig densamma när du trätt över tröskeln till det tredimensionella paradiset.

I ett hörn i rummet, i en dimension osynlig för de båda talande smög en fyrdimensionell hyperkub fram. Nyfiket lyssnade den till den alltmer kaxige och lätt arrogante kuben som lät munlädret vina.
– När du är en kub, förstår du att vi alla är olika former och att vi måste sträva efter att hjälpa de lägre formerna att växa, att förstå mer, att se de nya dimensionerna. Det är så vi blir fullkomliga som människor!
Kvadraten var nu häpen och full av vördnad inför den kloke och vise kuben. Det här hade hon aldrig tänkt på, och satt mitt i en underbar aha-upplevelse som bara växte i styrka ju mer kunskapsfrön och erfarenheter ur hennes minne som transformerades genom den nya förståelsen. Så dum hon varit. Så otroligt inskränkt hon sett på alla dessa endimensionella former! Plötsligt for en våg av värme genom hennes fyra sidor, och de fyra hörnen lyste upp.
– Kub, kub, tänk på alla punkter! Vad gör vi med dom? Vi måste ta tag i detta!

Hyperkuben log milt och tänkte på sin tid som punkt. Den tid i livet då allt var bekymmersfritt, då inga hinder syntes för höga. Perioden som linje, då utmaningarna varit endimensionella och enkla att hantera. Bristen på förståelse för helheten hade gjort arbetet effektivt. Hon hade ju varit skicklig i sitt jobb! Tårar föddes i hyperkubens alla ögon vid alla tillfällen utefter den fjärde dimensionen. Det hade varit så enkelt. Som yta och som volym hade ju livet också känts hanterbart. Den klockrena arrogans som riskerar att födas med snabba kvantsprång var endast symptom på den inskränkta livssynen som fortfarande bodde i dessa enkla former.

Som hyperkub hade hon nu förstått att det finns en plats för alla. En punkt är inte sämre än en linje. En kub är inte bättre än en kvadrat! Perioder i livet, situationer vi hamnar i, människor vi umgås med – alla kräver en typ av form. Inte alla problem behöver lösas av en fyrdimensionell hyperkub. Handlingskraft är inte ofta så ofta kopplat till långtgående förståelse och flerdimensionella reflektioner.

Jag reflekterar – alltså är jag! :D
Jag agerar – alltså gör jag! ;)