Jag har suttit efter slalomträningen ikväll och skrivit på en gruppuppgift. Vår analyssituation består av en film med två kommunicerande människor. De begrepp vi därefter använt för att få teoretiska underlag för att analysera vår empiriska filmsnutt är också fokuserade på kommunikation mellan två individer. Men det vi och teorierna missar är de relationer och den kommunikation som existerar mellan varje individ och dennes själv. Vi ser en film och upplever att vi ser en dialog, när det i själva verket är tre!

Fogel beskriver att det sker en inre dialog i varje person som kompletterar den externa kommunikationen med andra; ”The self is the set of one’s personal stories, or narratives, told in inner speech or told to others.” (Fogel, 1993:139). Detta själv reproduceras och utvecklas i dialogen, och ett tydligt exempel på detta är den lilla anekdoten från barndomens godisätande, vi fick höra i filmen, som bygger på vår uppfattning om vem denna kvinna är med kunskap om vart hon kommer från.

Kommunikation lyfter fram självets relation med andra. När jag kommunicerar med andra genom tal och gester lär jag mig mer om mig själv. Dels lär jag mig mer om min historia och det som format mig, och genom att lyssna på människor i min omgivning lär jag mig mer om min historia och hur de kommit dit. Jag lär mig också om hur jag ser på andra och hur de ser på mig. Vi lär oss mer om våra egna tankar och känslor, och om våra medmänniskors tankar och känslor, och de reaktioner dessa ger upphov till hos oss. Denna pågående interaktion utvecklar löpande självet. Men det ger samtidigt ett bevis för att våra själv, och vår medvetna uppfattning om detta själv aldrig blir fullt utvecklat, och därmed alltid kommer att innehålla luckor och brister!

Jag upplevde att vi har använt flera begrepp för att analysera parets dialog, men att det skulle vara intressant att använda samma begrepp för att analysera, eller åtminstone spekulera i de två personernas inre dialoger med sig själva. Hur ser den inre intersubjektiviteten ut hos de båda? Har de lyckats skapa en relation med sig själva där de kan ha ett vi tillsammans med sig själv? Vad innebär det om de inte lyckats göra det, och att de inre dialogerna inte ges tillräckligt stort spelrum? Enligt Fogel krävs co-regulation och intresse från båda parter för att få tillstånd kommunikation och utveckling av kultur, men med personer som inte tror sig ha tillräcklig förmåga, eller upplever sig vara av ringa betydelse kanske detta brister. Det skulle ge en skev självuppfattning och en osäkerhet i dialogen med sig själv, och sannolikt i dialogen med andra. Om jag inte är intressant för mig själv, och betydelsefull inför mig själv, då är jag säkert inte det inför andra heller.

Det skulle kunna ge en annan tolkning av filmen och den stress eller osäkerhet som vi upplevde när vi tittade på den och analyserade dess innehåll. Det abrupta bytet av samtalsämne från melodifestival till godis kan vara ett sätt att fly från den dialog där kvinnan upplever sig ha en annan uppfattning än mannen, men tack vare en obalanserad intersubjektivitet i sig själv, baserat på brister i den outvecklade självuppfattningen, som fortplantar sig till dialogen med mannen vågar hon inte stå för sin egen uppfattning av rädsla för att det ”vi” som de byggt upp ska raseras om hennes ”jag” tar sig för starkt uttryck!? Med den här tolkningen av situationen är det inte risken för missförstånd mellan mannen och kvinnan som ger störst konsekvenser, utan risken för missförstånd mellan kvinnan och hennes själv.

Dessa tankegångar gör att frågan ”Missförstår vi varandra?” verkligen har multipla svar. Är det du och jag som inte förstår varandra – eller är det jag och mig själv som står för de största kommunikationsproblemen?

Om de flesta missförstånd sker inom mig själv – vad kan och bör vi då göra för att undvika det?