Oj, de senaste dagarna har jag fått en del höjda ögonbryn över mina förvånansvärt förklarande och förglädjande metaforer. Dessa bilder som jag sprider till min omgivning och som så ofta får polleterna att falla ner :) (se där en skön metafor som dock är mer vedertagen).
En märklig metafor bjussade jag på förra veckan på ett chefsseminarium. Ett balanserat styrkort löser som pryl inga problem, men det är bra att få ett ställe att stoppa alla mål och strategier. På det sättet blir det tydligare och mer kraft bakom det visionära budskapet. Som att samla alla hagel i en patron inför fågeljakten, istället för att fjutta hagel för hagel mot fågeln :) Inte riktigt klockrent att använda i målformuleringen för företaget…
En annan kom i samma forum och handlade om iterationer. Vad är ett iterativt arbetssätt, och förklaringen var att det är som att baka rostat bröd. Normalt bakar vi enligt vattenfallsmetoden och bakar hela brödet på en gång, men riskerar att först när brödet är klart få veta om det smakar bra eller ej. Istället bakar vi iterativt skiva för skiva och när vi hittat rätt recept för skivan som kunden tänkt sig bakar vi resten av brödet i snabare takt. Vi gör ett färdigt bröd i varje iteration så att det kan provsmakas och testas i brödrost osv. Det är ju en antimetafor som funkar genom att de som lyssnar hör idiotin bakom och hittar argument för varför min tes inte fungererar…eller :)
Att hålla tungan i rätt mun är ju jätteskoj att säga, men det är tyvärr alltför få som hör den lilla skillnaden :( för de bilder den väcker kan få rätt muntra mungipor på mötet :)
Vi sitter just nu i en jobbig situation där vi skruvat in en person i ett nytt uppdrag mot en ny beställare, och då kommer den förre beställaren och har fått mer att göra och behöver den här jätteduktiga konsulten igen. Det är som att vi har skruvat in en korkskruv i benet på oss själva och nu ska vi dra ur den snabbt och hårt :) Inte den smidigaste av reflektioner kanske, men det beskriver däremot min känsla över sitautionen mycket väl ;) Besvärligt och svårt var ordet.
Däremot är jag stolt och nöjd över min metafor över den verksamhet (och jag har träffat på många såna) som bara löser småproblemen och brandsläckningen och missar de större och mer strategiska planerna (sannolikt påverkad av stress och vi vet ju hur det påverkar ;). Det kan liknas vid en person som hela tiden sitter och plåstrar om sina småsår och som lägger kraft på att få till flödet av plåster att snabbas upp, att förbättra bandageringsteknik och att göra listor på sår – istället för att backa ett steg, se att höger hand plåstrar om medan vänster hand sitter med en kniv och skär sig över kroppen hela tiden. Om vi bara identifierar kniven och tar bort den från personen så kommer såren att sluta uppstå och vi slipper lägga kraft på omplåstring och kan lägga tid och kraft på att tänka framåt.
Det här visar med tydlighet min tro på att allt har ett syfte och att det finns rötter till allt ont :) Att vi kan hitta en knapp att trycka på som sedan gör att allt löser sig, att vi måste börja på rätt ställe och förstå situationen. Nåväl, knivmannen är rolig som figur…
Hur kommer det sig att det tenderar att bli våldsamma bilder när jag tänker? Är det situationen just nu eller bär jag på en liten våldsverkare? Näe, det är nog bara slumpen och det faktum att en metafor blir tyngre ju märkligare den är :) Men gnusagan är ju inte så våldsam (förutom krokodilerna) och dessutom väldigt klockren så visst jag har positiva metaforer med…tungan till exempel… :)
