Jag går i terapi. Det är fantastiskt. Nja, det är ju jobbigt och svårt och jag som ska ha kontroll, eller åtminstone förståelse för processen hela tiden har en stor utmaning i att släppa och åka med och lita på att vi är på väg åt rätt håll. Jag har dock varit tydlig med, och fått hjälp att klargöra vad jag vill och vart jag ska. Vad som hindrar och varför det hindrar behöver jag hjälp att reda ut och det är terapeutens roll.

Vi har gått igenom många aspekter av mig och mitt beteende, men just det fantastiska att få en lyssnande person som är objektiv och som inte har en massa historia tillsammans med mig.  Hon behöver ställa en massa frågor, hur då, hur kände du, berätta om dina tankar, vart leder det och så. Det gör att jag, efter den lugngörande meditationen i inledningen kan reflektera och se nyktert och klart på den jag är, det jag gjort och det jag varit med om.

Jag har insett att jag varit fruktansvärt pressad under en längre tid. Jag har gradvis minskat min reflektion för var dag som gått, tills den nådde sitt minimum för några veckor sedan. Jag minns att jag skrev om det för det var en otäck upplevelse och inget jag vill känna igen. Som att sitta inne i en svartmålad guldfiskskål utan att veta vad som fanns på utsidan och utan förmåga att kliva ur och se på skålen från andra hållet. För det andra hållet – det är ju det jag är, och det är ju det jag lever för. Det är lurigt när arbetsbördan ökar gradvis som det var för mig under ett års tid, och det är extra förledande när det går bra och går bättre. Framgångens sötma har en förmåga att skyla över väldigt mycket negativt. När stressen samtidigt minskar reflektionskapaciteten så tar de varandra i hand och leder rakt ut i… darkness.

Att jag fick kroppsliga och fysiska symptom i våras och efter semestern var nog snarare kraftfulla rop på hjälp från min kropp, och inte bara irritationsmoment som jag ju upplevde tinnitusen som, och viktminskningen och tröttheten och irritationen och prickarna för ögonen och annat som dök upp av och till. På slutet mer till än av. Jag märker att jag mår bättre av att få distans, men jag märker också att jag fortfarande bär på symptomen. Ökande pip i öronen och fortfarande svårt att hålla vikten. Även om tillvaron är lugnare nu, med mindre ansvar och mindre press, så är den oviss och att arbeta hemma utan kontakt med andra vuxna på dagarna ger sina egna stresseffekter.

Men att reflektera över detta och få distans till allt som händer och alla som påverkar är fantastiskt och jag ger rådet till alla i samma situation. Ja, den situation vi kallar livet :)

Leta upp någon du inte har en etablerad relation med, som lyssnar objektivt och som kan bli ditt verktyg för utveckling.