Märkligt, vem bryr sig om en blogg som inte ska nås av andra som inte ska innehålla nåt intressant och som skulle vara en kaninhåla för en stressad och belyst själ. På ett dygn har den fått 40 träffar utan att nån vet om att den finns. Nåväl, hörs braket av trädet i skogen om ingen är där och lyssnar? Det går inte att vara ensam och det är en poäng med det med.

Jag har idag funderat mycket på hur det kommer sig att jag gillar vissa människor och ogillar andra människor. Om jag bortser från dom som gravt skiljer sig från en praxisnorm för det samhälle jag uppfostrats i, då finns det ju många strävsamma och goda människor kvar. Men bland dessa finns det alltså individer, många dessutom, nåja flera i varje fall, som jag inte kan med eller klarar av. Varför, och hur kommer det sig?

Jag har haft en teori att jag gillar människor som gillar mig och som inte skapar några konflikter, eftersom jag är väldigt relationsstyrd. Den teorin håller inte – eftersom några av de jag gillar mest och arbetar bäst med har jag de kraftigaste sakfrågedispyterna med.

En annan teori är att jag gillar människor som har liknande tankesätt och struktur i hjärnan, men det är inte heller hela sanningen eftersom jag ju älskar att prata och arbeta med människor som jag inte riktigt förstår. Jag ägnade ett halvt år åt att försöka förstå mig på Anita, kurskamrat, som jag gillade skarpt från början, men som jag inte förstod alls. Det var en utmaning och en cool resa och efter ett halvt år förstod jag hur hon tänkte och det var en suverän känsla.

Det närmaste jag kommer är att det finns andra grunder och värderingar i mig som jag bedömer och dömer människor utifrån. Lyssnande, respekt, intresse, människosyn. Bland de människor jag har svårast för är dom som inte lyssnar. Som måste göra sin röst hörd i alla lägen, som måste få bekräftelse, dominansendorfin och som ska ha sista ordet. Dom som inte respekterar mina åsikter, som inte kan ändra åsikt och som är rädd att tappa ansiktet genom att visa att de inte kan. De kan jag vara riktigt grym mot. Vilket säkert gör mig till en person som andra kommenterar och dömer.

Men dessutom så är det ju så att jag gillar att hjälpa andra människor, och kanske det är så att jag gillar dom som låter mig hjälpa mest, och som bekräftar det agerandet genom lagom doser av beröm för att inte ge överslag på jantemätaren som sitter längst bak i huvudet. Den som gör att jag blir generad och röd av cred och positiv feedback. För det kan vara jobbigt att vara egoistisk och se till sig själv, men det är också en skön känsla att få vara egoistisk tillsammans med någon annan. Det kanske är såna människor jag gillar. Dom som gillar mig ändå, och som själva kan vara respektfullt och lyhört egoistiska…

Eller är det så enkelt att vi alla utsöndrar nån sorts lukt, nån feromon av nåt slag, och beroende på vad jag har för flimmerhår i näbben, och luktminnen i hjärnan så gillar jag eller gillar jag inte…säg det den som kan.