Människor är bräckliga medan virus och sjukgymnaster är hårda. Men det är nog tur att den kontrasten finns, annars skulle vi ju aldrig känna oss starka. Om vi aldrig fick känna oss svaga någongång :) Jag har fått mycket reaktioner på mitt förra inlägg om hur jag mår just nu och hur jäktigt det är med alla bollar i luften. Det var nog inte menat att vara så starkt skrivet och jag mår väldigt bra mitt inne i stormen, trots förkylning, trötthet och onda ben. Det som skiljer min situation idag från tidigare tillfällen med stressymptom är tre saker.

För det första har jag medvetenheten på ett annat sätt. Jag känner mig själv bättre idag, och jag vet hur jag beter mig och hur jag reagerar på olika context. Det är inte förvånande att jag fortfarande har väldigt många järn i elden, för det är ju så jag vill ha det. Det är ju då jag trivs. En av de viktigaste insikterna jag fått under de senaste två åren är att jag tenderar att kritisera mig hårt för mina upplevda misslyckanden. Ordet “upplevda” är nyckeln i den meningen eftersom det inte handlar om någon objektiv sanning utan min egen fåfänga jakt efter perfektion och att uppnå mina högt ställda krav och önskedrömmar. Eftersom jag vet hur jag är kan jag numera skratta åt och med mig själv när jag försöker kritisera mig för något “misslyckande”. Jag tycker ju om mig själv för den jag är, och vet att jag dessutom ofta gör bra grejer. Så medvetenheten är viktig.

För det andra har jag öppenheten att berätta och lyssna. Jag berättade om läget på vårt möte på jobbet i fredags. Jag skrev om det här på bloggen och jag är dessutom öppen med mig själv om det jag ser hos mig själv. Jag är väl inte lika bra på att ta emot råd och lyssna på andras uppfattning ;) Det är svårt att någon annan ska komma med råd eller försöka coacha fram ett nytt beteende hos mig. Jag uppskattar försöken och jag märker ju att jag går i försvar. Jag arbetar med att vara öppen för yttre påverkan men som sagt, det är en utmaning, en viktig utmaning.

För det tredje så försöker jag att göra något. Jag fattar beslut och jag påverkar och jag prioriterar. Jag slog av och var hemma en dag för att kurera själ och kropp. Jag är förkyld och höll mig i sängen under helgen och mestadels igår. Jag har inte arbetat under helgen, inte ens startat datorn. Bara en sån sak :) Jag har kurerat mina onda ben som beror på en dysfunktionell höft. Jag var hos den tuffa sjukgymnasten imorse och blev knådat och bräckt och studerad. Smärtan är över och jag känner inget när jag är civil.

En av anledningarna till att jag har haft det lite körigt, men också en av anledningarna till att jag mått så bra är ju löpningen. Innan jag blev förkyld, så nådde jag mitt mål med höstens träning. Jag sprang en mil på under 50 minuter! Efter veckan med Sundsvall42 då jag inte hann springa ett enda dugg stack jag ut på ett pass på söndag som jag trodde skulle vara ett tempopass på 8-10k för att rensa ur kroppen, men jag kände mig så stark och såg på klockan att jag var så snabb första kilometern att jag ville testa och se hur fort jag kunde springa. Jag tryckte på lite hårdare och körde min milrunda. Utan att vara slut i mål eller på annat sätt förta mig kom jag in på 49.16 på 10k :) Helt utan smärta i lår och höft, och utan smärta i vader eller benhinnor! Att vila en vecka var perfekt uppladdning och jag var i grym form. Veckan därefter sprang jag 8 tunga kilometer och blev sedan förkyld.

Kanske det var ett tecken på att jag behövde ta det lugnt och vila, eller tog jag ut mig så mycket att jag blev mottaglig för ett sketet förkylningsvirus. Oavsett vilket så får jag ta det som en välbehövlig vila för både kropp och själv och njuta av ett mål väl uppnått :)