Kom nyss hem från säsongens första springrunda. Lite snöigt i spåren fortfarande och Sticksjön var fortfarande heltäckt av is. Lyckades uppleva en period av flyt efter tjugo minuters slit, och detta trots att det var premiär :) Vinkade också åt en kompisfamilj som körde förbi och sträckte nog lite extra på ryggen och stegen för att se njutande ut mitt i svidflåset ;)
Efteråt var jag ruggigt nöjd, var hungrig och avslappnad. Jag satt och kände hur kraften återvände och hur pigg och stark jag blev minut för minut, efter ett utmattningspass som detta. Med huvudet fullt av Maskuliniteter [R.W. Connell] tänkte jag tanken på biologi kontra sociologi. Är det biologiska funktioner som gör att jag mår så här bra? Är det endorfiner som utsöndras av den fysiska aktiviteten och hormoner som får mig att må bra? Egentligen är frågan om denna känsla kan förklaras ur ett evolutionsperspektiv, eller är det sociala strukturer som spelar mig spratt? Känns det bra för mig att ha genomfört ett träningspass för att det finns ett socialt krav på mig från min omgivning? Vårt samhälle uppvisar massor av sociala fakta som bekräftar just det, vi uppskattar och avundas de som tränar, vi får av arbetsgivare ersättning för träningsavgifter och får träna på arbetstid, det finns ett ideal som förhärligar det sunda livet med goda matvanor och regelbundna rörelsepass, media framställer livet utan friskvård som farligt och något för mindre statusfyllda människor.
Så varför mår jag bra – biologi eller sociologi? Ja, fan vet, men jag är mindre stensäker på det första efter att ha läst halva Maskuliniteter ;)
Join the club…det kallas 40 års kris. :0)
Ojojoj, likt sju års elände ska jag alltså ha en 40 års kris. Wow :) Men du, gv, när startade/startar den? Kan jag tillgodoräkna mig år bakåt i tiden, för det kändes tungt om den fyrtioåriga krisen liksom skulle starta nu. Höuha vilken framtid jag går eller springer till mötes ;)
Eller hör vi månne en freudiansk felsärskrivning ovan…
Ett tungt tecken är när man börjar färga sitt lätt grånande hår till lite mörkare nyanser. Då är man djupt nere i träsket. Själv har jag inte det problemet då jag inte har så mycket hår kvar. :)
Min vändpunkt var när jag insåg att jag inte ville vara på stranden ännu en sommar utan att vilja ta av mig tröjan p.g.a. kulmagen.
Fåfänga så det stänker om det men det känns ändå som att det är för en god sak.
Det är ju en jättegod sak. Trots att jag det blir mindre av dig att se på, så skuggar du ju mindre när du går förbi parasollen ;) Och sist jag färgade håret så var det visst till grått, om jag inte minns fel :D Fick dessutom märkligt mäktig respons från många i min kroppsliga förvandling ;)
Jag vet inte om det var alla klämkäcka citat du spred omkring dig eller det faktum att du gick barfota utomhus mitt i vintern som väckte mest uppmärksamhet, men du var jäkligt imponerande.