Inom förändringsledning pratar vi mycket om hur viktigt det är att snabbt hitta lågt hängande frukter som kan användas för att bevisa att förändringen är trovärdig och för att höja motivationen hos alla inblandade när vi ser att vi verkligen kan bli bättre tillsammans och på ett nytt sätt.
Inom förståelsebaserat ledarskap är vi tveksamma till hela tanken bakom begreppet lågt hängande frukter på grund av att det alldeles för ofta är en chef eller en konsult, kanske en hel ledningsgrupp, som suttit på kammaren och klurat ut allt det här själv. Att visa upp alla dessa låga frukter som är lätt plockbara gränsar då till manipulation, som ett annat sätt att förankra de redan beslutade förslagen :)
Jag fick ett bevis för detta ikväll genom en livs levande metafor i form av en labrador och dennes matte. Jag och mina två tjejer hade gett oss iväg på promenad för att plocka hallon till morgondagens frukostsmoothie. Vi kom fram till ett grymt hallonställe. Tjejerna blev som galna och plockade för allt vad tygen höll för. Hälften i burken och hälften i munnen. Jag var förvånad över att det fanns så mycket frukt i deras höjd men så lite bär i min höjd. Jag fick böja mig ner hela tiden och fick ont i ryggen. Dessutom såg jag att det var många som gått längs den här stigen och plockat av hallonen så jag fattade inte riktigt hur dessa saftiga hallon fanns på så låg höjd.
Jag fick förklaringen när labradoren och dennes matte kom gående. Samtidigt som jag stoppade ett av dessa lågt hängande hallon i munnen lyfte labradorrackaren på benet och sprejade ner en hallonbuske bara fem meter längre bort :) De lågt hängande frukterna fick sig en rejäl dos revirmarkerande urin! Lika snabbt som hallonet kom in i min mun spottades det ut. Jag ropade till tjejerna att spotta ut och kasta bort. Labradorens matte hörde oss och kom skrattande fram och frågade om vi inte fattat varför det hängde så mycket fina hallon så lågt längs en så fin stig genom skogen!? Plötsligt förstod jag ju hur det hängde ihop! Hon kommenterade också att det ju bara varit att fråga någon av dom som gått förbi så hade gåtan varit löst. Alla som gick den stigen visste hur det förhöll sig, de gick ju där varje dag och visste hur det fungerade. Jag, som inte alls var expert på den här delen av skogen, och inte heller på kombinationen hallon och hundar, hade haft helt fel utgångsläge i min jakt på de lågt hängande frukterna. De som passerat förbi hade antagligen varit väldigt road av att se oss plocka av dessa lömska bär, men hade inte sagt något. Antagligen hade de tänkt tanken att “är man så dj-a dum så får man skylla sig själv” och hånleende gått vidare :)
Och det intressanta i hela denna metafor kom krypande in i hjärnan på vägen hem, när jag tänkte till på termen lågt hängande frukter som alldeles för ofta är identifierade av någon som inte kan stigen, som inte är där varje dag och som riskerar att få hånleende blickar när fel frukter plockas. När dom som kan inte blir tillfrågade är risken stor för att vi chefer gör oss själva till åtlöje när vi ska försöka förankra en idé som inte har förutsättningar att fungera.
Delaktighet är lösningen. Inte delaktighet genom förankring, utan delaktighet genom tidig inblandning och med äkta möjligheter att påverka och med en ärlig inställning från cheferna att våga ändra åsikt :)
Och visst, vi hittade andra hallon. De hängde lite högre upp, lite längre in i skogen, men de var väl värda besväret ;D
Nä fy fan Det var lågt Klart man säger till om nån käkar pissade bär Det hade jag gjort i varje fall!
Jag förstår inte vad förståelsebaserat ledarskap är. Vad är det för fel på förankring. Jag har använt det jättemycket för att innan beslut få koll på brister eller svagheter i mina förslag. Både fackliga samverkansmöten och apt-möten fungerar som förankringsforum för mig. Min personal ger mig höga betyg i vår medarbetarenkät och mycket för delaktighet. Så vad är det för fel på förankring och samtal. Jag hade ju fått reda på att det var smutsiga bär på något av mina möten, eller hur?
Kul berättelse och träffsäker som metafor som vanligt! :) Men inte tar du väl ett exempel på misslyckat tillämpande av en modell/metodik som intäkt för att modellen/metoden inte fungerar? ;)
Förresten varför låter man sin hund pissa på jättegoda bär? Det förefallet nästan som att man är ute efter att få någon att senare äta påpissade bär och fnissa åt dem! Vad hittar du för likhet i arbetslivet till den attityden? ;)
Men kan modellen/metoden stå för sig själv? Är inte utförandet en del av en metod? Jag menar, om du har en modell som är svår att fatta och en metod som är för krånglig att använda så är det väl fel på modellen alt. metoden? Jämför med ett idiotsäkert system på tipset, som just vilken idiot som helst ska kunna plita ner ;)
Njae, jag tror inte att det var hundrackaren som väckte tanken om en ofullständig metod utan en större tanke därbakom, och jag är intresserad av att veta mer om det eftersom jag tror att du har rätt, petera! Jag har själv plockat en massa bär, och skickat ut folk för att plocka bär, men aldrig frågat om vi plockat rätt grejer eller varit på rätt ställen. Eller om det varit rätt folk med heller. Så en större öppenhet och mer dialog tror jag är modellen (!) för framtiden :)
Fan, vilken bra blogg du driver här! En av de absolut bästa jag läst under min bloggsurfning i ledarfrågor 8-D
Chefen, svårt att dänga till med en förklaring av förståelsebaserat ledarskap i en kommentar så här. Jag ska skriva något mer om vad jag tänker in i det begreppet. Är ännu inte helt färdig själv med vad jag menar :) Men tanken är att det handlar om att skapa förståelse hos alla i organisationen, inte bara kalla fakta att 1+1=2 utan en förståelse för additionen så att det går att applicera på fler fall ;) Då går det att räkna ut 1+2=3 också. Men denna ambition kräver dialog för att locka individen till förståelsen, och den kräver en hel del mer saker (ska prata på Sundsvall42 om detta i oktober (v42 ;) och du är mycket välkommen att lyssna – http://www.sundsvall42.se) men bland annat det ärliga lyssnandet som baserar sig i ett mod att kunna ändra sig, nej till och med en önskan om att få ändra sig till en bättre åsikt, eller djupare förståelse, hos mig som chef. Det kräver i sin tur ett tidigare engagemang med all personal för att börja hämta idéer och redan då arbeta med förståelsen. Eller förresten, detta bör ju vara ett kontinuerligt arbete som aldrig tar slut…
Och Hohoho… visst inte dissar jag en modell för att en hund kissar på mina hallon ;) Detta har pågått inom mig under flera år, och jag hade till och med fel (i mina ögon sett) så sent som i våras i några uppdrag där jag med stor iver och stort engagemang gjorde ett jäkligt bra jobb, men på delvis fel grunder :) Jag förstår hur jag såg på det då, och det är bra på många sätt, men jag vill mer nu. Jag tror att det går att få mer nu efter sommarens långa reflektion ;) By me a lunch n i’ll tell you :)
redigerat: Ehrm, jag menar, jag sitter ju fast i min förståelsebubbla och bevakar dess gränser hårdnackat, och för att komma ur den krävs mer…so by me a lunch n i’ll listen to you ;D
Och Getabocken, nja, du beskriver ju lite något som är en poäng med hela teorin. Om man inte kan och förstår modellen och dess syfte så står den sig slätt. Ute är tiden när vi kunde langa fram en bok och lösa alla problem. Det krävs mycket mer än så om vi ska lyckas! Så nej, det var ju inte hundstackaren i sig, och inte förankring som metod heller, det är en stor snöboll som rullar…
Och tack för den grymma återkopplingen, rodnar klädsamt ;)
Till Getabocken: Lanserar du det perfekta tipssystemet som gör det enkelt för alla att alltid få 13 rätt så så blir utdelningen ganska skral. Då är jag rädd att du gör så att alla tappar intresset för att tippa! Drivkraften för de flesta är ändå att vinna, mycket, pengar inte att ha alla rätt. ;)
PeterA, lunchen kommer… ;)
Ett idiotsäkert system är ett som jag kan sälja till vilken idiot som helst som inte fattar att det inte finns några idiotsäkra system :) Och då tjänar jag mycket mycket pengar ;)
Läste en kanonhistoria skriven av Carl Barks, the giant, där Joakim von Ankas alla pengar “transporterades” ur hans kassavalv och hamnade i händerna på alla människor i hela Ankeborg. I början var det ju strålande tider eftersom alla hade så mycket pengar att de kunde köpa vad de ville. Efter ett tag var det inte lika roligt längre eftersom hönsfarmarn dragit på semester och inga ägg producerades. Lika illa var det med mackägaren som “gone fishin” och ingen bensin fanns att köpa. Alla hade pengar, men ingen arbetade fram nåt att sälja :) Intresseväckande serie som jag läste som 14-15-årig seriesamlare.
Slutet? Jo, von Anka producerade ju fortfarande en massa saker, höjde priset och håvade till slut in alla pengar han en gång hade “tappat” och så var sagan över… bortsett från den naggande lilla äckel-frågan “måste det finnas överdrivet rika i samhället för att vi ska snurra runt, behövs ett visst mått av arbetslöshet och fattigdom, hur går det när världen ska utvecklas med >2mdr människor till som ska ha det bra?”.
Yikes, ibland är det jobbigt att växa upp ;)