Wow, käkade en fräck lunch på Mittuniversitetet idag med min lärare från Sociologikursen :) Undrar om man får göra så, men jag gjorde det, eller jag menar, vi gjorde det, och det var hur trevligt som helst. Kattis är supersmart och har koll på en massa grejer som jag inte har koll på. Och det må låta arrogant, men det är skönt att träffa människor som kan mer än mig själv ;)

Nåväl, utöver allt annat trevligt och intressant kring jobb och forskning så pratade vi om mitt sätt att skriva. Jag har ju så förbannat svårt att hålla mig till sidmängden :) Nån som är överraskad? Vi pratade om ett vetenskapligt skrivande med en logisk uppbyggnadsform som med ordning och reda och goda mått med pedagogik för fram alla teser till en grandios slutsats :) Jag är ju tvärtom, och jag börjar gärna med en tanke och följer dess virrfärder på papperet tills allt jag vill ha sagt är nedtecknat. Då smäller jag till med en metaforisk slutsats som sammanfattar allt i en märklig liknelse och så är jag nöjd.

För mig är det sättet att skriva inte så konstigt. Det är ju så jag tänker. Jag hittar en tanke. Eller, nej förresten, en tanke hittar mig ;) Den tanken väcker sedan en kedjereaktion av tankar och känslor som på olika sätt tar sig uttryck och mening. Jag försöker att hinna med att skriva ned eller berätta dem (som jag gör just nu eftersom jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva härnäst (som den här lilla parantesen till exempel som liksom kom till av sig självt (och nu är det här på väg att bli riktigt förvirrande och lätt schizofent så vi behöver sluta med paranteserna ;))) allteftersom fler och fler områden i skallen vaknar till liv. Och som sagt, har jag tur när jag är klar så har jag fått fram något som någon annan kan förstå och dra något vettigt ur. Har jag otur, och det händer oftare än vad jag förstår, så har jag medmänniskor som kliar sig frustrerat i huvudet och undrade “vad var det där” :D

Men, nu kommer jag, senare i delkursen Vetenskaplig metod att få lära mig att skriva logiskt och i ordning och bygga upp ett resonemang så att ni kan följa mina irrgångar ;) Det blir ju riktigt spännande, och ytterligare intressant blir det att se om jag, som är så adaptiv, kommer att ändra mitt sätt att prata. Som det är nu hänger jag upp imaginära loket-dockor (ni kommer ihåg Loket Olsson i Bingolotto som hängde upp en liten docka på den låda som den vinnande personen i telefon valt, just för att komma ihåg var han var när han fortsatte surra med vinnaren) för att komma ihåg var jag började en muntlig bisats ;)

Nåväl, utveckling förnöjer. Jag som hade så hög stress och så lågt självförtroende i  morse för jag kände att jag inte hängde med och fattade kursen och inte fick nåt grepp. Nu känns det bättre, inte bara för skrivningen, och jag inser att jag kan mer än jag tror och att det inte alltid är texten på papperet som är huvudsaken utan de tankegångar som använts för att få ner bokstäverna och meningarna.

Det finns mer att läsa än det som står skrivet, och det var coolt att förstå att det också gäller inlämningsuppgifter. Och i det här fallet också blogg-inlägg ;) Riktigt coolt :D

Hurra vad jag är bra! Och så skönt att jag har så många omkring mig som kan mer än jag ;)