De senaste elva dagarna har jag och Vican varit i slalombacken åtta gånger. Endast tre dagar ledigt för vila. Ett lite för hårt tempo tycker jag, även om alla dagar inte varit lika intensiva. Vi var först i Duved fem dagar för finaler i Lilla Världscupen. Det var tidiga morgnar sex-halv sju som standard och sena kvällar efter middag och bad med kompisar. Sen vila på måndag, träningspass i backen på kvällen 18-21 på tisdag. På onsdag arrangerade vi sista deltävlingen i Nolby Cup och Klubbmästerskap med ytterligare en sen kväll som resultat. Torsdag och fredag tog vi alpin vila :) Tidigt i säng båda kvällarna för att gå upp i ottan idag igen för storslalomtävling i Lagbergsbacken i Kramfors. Emilia är hängig och trött och behöver rejäl vila, men Vican är lika pigg som nånsin!

Men det konstiga är inte att tjejerna orkar. Det märkliga är att jag inte tröttnar! Jag som inte kan ägna mig åt ett ämne, en hobby eller en regelbunden aktivitet utan att ledsna :) Jag tycker att det är lika roligt nu som det var när vi startade för tre säsonger sedan. Kan det vara utvecklingsmöjligheterna och lärandet? Det är ju ganska skoj att lära sig hur den alpina sporten funkar, och hur materialet ska användas och underhållas. Åkarna går igenom olika levels på sin väg mot bättre teknik. Jag levlar också, får och kan göra mer som förälder och tar därmed större plats. Idag var jag på mitt första lagledarmöte och höll ihop lagets deltagande i tävlingen :) Inre utveckling och sökandet efter ökad förståelse, level, level.

Eller drivs jag av de gruppmässiga drivkrafterna? Är slalomcommunityn en grupp som känna bra att tillhöra? Söker jag efter tillträde, känns det bra att vara med och vad krävs för att få vara där? Vill jag vara kompetent inom slalom och får jag vara det när jag är med i gruppen? Är jag omtyckt i gruppen, och vad är det jag gör för att jag tror att det gör att andra tycker om mig? När är det här en naturlig del av mitt beteende, och när blir detta en belastning? En svår fråga :)

Nånstans tror jag att det är både och. Jag har lätt att engagera mig och tycker att det är skoj att vara med och att få delta och påverka. Jag vill nog vara betydelsefull… och lära mig på samma gång :) Men jag måste begränsa mig.  Det gäller att vara snäll med sig själv först. Som Tomas säger i kvällens Noren-teater Bobby Fischer bor i Pasadena – “Du verkar vara en oerhört otrevlig person… mot dig själv menar jag” :) Och han har rätt och jag tar till mig!

Nej, jag kanske ska försöka ledsna mer på sådant jag gör i för stor utsträckning för andra, där jag prioriterar bort mina egna behov för mycket. Men hur ska jag veta vad som är vad?