Man måste alltid göra det man kan för att beundra sig själv och frossa i självgodhet :) Med detta inlägg fyller jag alltså tvåhundra inlägg sedan starten för läänge sedan, och det är väl värt att uppmärksamma och reflektera över!?

Jag skrev den 18 juni 2008 om mitt hundrade inlägg “Som en älskare av siffror och nostalgiker av rang så kan jag ju inte göra annat än att uppmärksamma det etthundrade inlägget :) Lite märkligt är det ju av en kille som inte har tålamod att läsa annat än de första kapitlen i böckerna jag köper, som släpper en fin vana när den börjat sätta sig, som kläcker idéer men som inte låter dem växa. Jag har ju kommenterat min morgonbön tidigare; “Gode Gud, låt mig idag, om så bara idag, klara av att slutföra en enda … oh, titta där är en fågel!” som ett ganska träffande exempel :)“. Jag är ju samma person idag som då, men å andra sidan har det bara gått tio månader sedan dess. Däremot så är väl det faktum att jag lyckats skriva etthundra inlägg ett bevis för ett tålamod och långsiktigare intresse än vad jag visat upp inom andra områden ;)

“Nu har jag alltså härdat ut i etthundra inlägg och det är ju helt fantastiskt och mycket beundransvärt. Vänta, här bakom mig ropas dessutom “ovanligt makalöst“, “tålmodigt“, “strålande” och “kaffet är klart“. Ährum, stryk det där sista vetja ;)“. Jag har ju inte ens behövt härda ut, utan det har varit ett enormt nöje :D Och orden ovan ropas konstant bakom mig…

“Men på något sätt har jag blivit fast och beroende av bloggen, och hur det här ska gå när jag tar semester, drar till Italien och sen till fjälls, helt utan uppkoppling, ja det får vi se. Men jag kommer att försöka leta upp internetcaféet i den lilla Toscanabyn för att se hur det går och hur ni mår ;)“. Jag stack ju till Italien och uppdaterade inte ett enda inlägg på över två månader under semestern i Toscana och på resan till Rom. Jag skylle på att jag inte hittade det lilla internetcaféet, men ärligt talat, oss emellan, så letade jag inte ens ;) Jag kom åt Internet på hotellet strax intill den brummande Via Nazionale den 19 juli, och hade hela inkorgen fullproppad med spam-inlägg.

“Inlägg för inlägg har kommentarerna ökat och det är så enormt skoj, och det är ju den dialog som jag verkligen vill ha. Jag lär mig massor av det här bortsett från att jag fortfarande använder bloggen som ett transparent och torgfört bankfack för mina reflektioner :D“. Kommentarerna har ökat än mer, men det skulle kunna vara så mycket större. Jag söker ju efter dialoger av än intensivare art. Jag har försökt att locka till kommentarer genom att kommentera andras bloggar (scratch my back) och att alltid kommentera andras kommentarer (respect!) och skriva intressanta inlägg (self betrayal ;). Men till skillnad från modebloggläsare eller skandalbloggläsare så är ni smarta, insiktsfulla och sociologiintresserade läsare (om jag generaliserar ;) inte lika skrivande och öppet tyckande…

Men summan av hela kakan är att det fortfarande är så jäkla skoj att ha (som en högt respekterad kollega skriver) ett pensieve att skriva ner sina minnen och tankar i. Nu är mitt nästa uppdrag att göra om layouten och formen för bloggen.

Lev väl i hundrade inlägg till :)