Hade nyss ett samtal med en oinspirerad kollega. Hon är makalös i sina tankar och reflektioner. Det kan komma det mest häpnadsväckande finurligheter ur hennes mun, men idag var det stopp. Jag frågade hur det gick med bloggen och fick svaret att det inte fanns något att skriva om :)
Det finns ju alltid något att skriva om. Som att det skulle ta slut på ämnen. Tar det slut på ämnen så är ju det i självt ett ämne att skriva om, svarade jag, och fortsatte med liknelsen att det inte finns några ointressanta människor på grund av att om man samlar alla ointressanta i en grupp så finns alltid någon som är mest ointressant som vi då kan stoppa i gruppen intressanta för varför är den personen så himla ointressant, det är ju intressant juh, och när vi gjort så om och om igen så tar ju de ointressanta slut och så är vi alla intressanta :) Häpp ;)
Men, allvarligt talat, vad gör vi när inspirationen tryter. Jag känner själv, när chefen stuckit till dagis för barnhämtning, att luften tog slut, orken tröt. Jag har försökt med ett äpple för lite blodsocker men det hjälpte föga. Uschiamej, jag har en diiger lista på att-göra-saker som det bara är att börja ta tag i. Men jag saknar inspirationen. Hur hittar jag den? Det borde finnas någon enkel övning att göra. Helst som jag kan köra själv utan hjälp. En livlina att rycka i.
Jag minns att jag satt i samma situation som überstressad chef på Försäkringskassan en gång, och tänkte ihop en metod för att själv ta sig ur en stresskon. Kunde jag bara få händerna på den och orka mig igenom steg 1 så är jag på väg…tänkte jag, och tog mig ur stressen genom att göra själva metoden, och som jag är så tappade jag intresset för den när den väl var gjord :)
Men en liten modell för att hitta inspiration…hmmm… Vi skulle behöva få kroppen att slappna av och dra sig tillbaka från de påslag som stundens allvar ger, stimulera hjärnhalvorna på lite nya sätt, locka fram tankar och känslor från inspirerande stunder. Varför oinspiration? Hittar vi det svaret kanske mycket är vunnet.
Jag lämnar ordet fritt ;)
ta en promenad! du får blodgenomströmning, nya perspktiv och frisk luft. lyssna på fåglarna, kisa mot solen och sila sand mellan fingrarna. i naturen finns avslappning och inspiration. det ska du testa.
Tack för din kommentar :) Jag håller med dig och tror ju självklart att aktivitet och rörelse platsar i en inspirationsmetodik. Mer blod i hjärnan är väl heller aldrig fel, inte för mig i varje fall ;)
Som fotograf hamnar jag i inspirationsluckor och då är det ofta en promenad med kameran som gäller. Ut och gå och röra kroppen, fota allt jag hittar på så många sätt som möjligt bara för att stretcha hjärncellerna :) Eftersom det är digitalt så slipper jag ju framkalla bilder med en massa omiljöiga vätskor också ;)