Läste idag, liggande och lätt febrig, en artikel i Illustrerad Vetenskap, om apor i Costa Rica som har lätt märkliga traditioner. Vissa apor i flocken sätter sig med varandra och stoppar vassnaglade fingrar i ögonen på varann, eller i näsan, eller i öronen och i vissa fall i munnen på varann. Poängen, enligt forskarna, är att testa vänskapen och styrkan i relationsbanden mellan individerna i flocken. Ju längre man kan sitta med en vassnaglad flockkollegas finger i ögat, desto bättre kamrat är man, och desto starkare förtroende finns mellan oss. Vi behöver inte misstro varann utan kan blint lita på varann i de fall vi blir attackerade av andra utanför flocken, eller andra apor inom flocken.

Det finurliga i detta är att jag upplevt exempel på samma beteende ikväll :) Forskarna i artikeln pekade på exempel att detta beteende finns kvar i våra gener än idag och att det visar sig när män umgås tillsammans i grupp och råa kommentarer, hån och till viss del, om än i begränsad utsträckning , fysiskt våld syftar till att bevisa för gruppen graden av gruppidentitet som respektive individ visar. Var går gränsen för lojalitet. Ställer jag upp på att bli kallad saker, spöad i pingis osv, då är jag en trovärdig medlem i gruppen. Gängbildning har säkert samma utgångspunkter men i större och värre utsträckning. Att jag åkte hem från stan ikväll efter kebaben, men före nattklubben med “open mind“, det får väl anses som en mindre avvikelse från normen och förtroendecirkeln, och jag har ju faktisk lite feber…