Jag har suttit och tittat på tv igen. Den här gången visade SVT en klassiker som det var sanslöst länge sedan jag såg:
“Yngve Frej var en argsint torpare och knekt som dog i seklets början. Av hans stuga är bara en stenhög kvar. En av hans grannar i den stora svenska ensamheten, före detta skomakaren Gustafsson, grips en dag av stilla vanvett när han ska sätta upp en ny skylt från vägen in mot gården. FORNMINNE, textar han.“. Så startar “Vem älskar Yngve Frej” av Stig Claesson.

Skylten blir starten på en makalös förändring. En förändring som i och för sig har pågåt länge, och som dag för dag dragit mer och mer stiltje över den lilla idyllen. Men sedan Gustafsson, mästerligt spelad av Allan Edwall, satt upp skylten är ingenting sig likt. Förändringen ökar farten och alla impulser med nymodigheter i bagaget kommer i allt snabbare takt och konsekvenserna för de charmiga glesbygdsborna får ökad komplexitet.

Känns det igen? För mig klickade det till mellan garven och pinsamheterna. Beskrivningen ovan skulle kunna användas om vilken organisation som helst idag. Förändringar i snabbare takt, människorna som måste förstå och anpassa sig, globalisering som drar in nya influenser som ger oanade konsekvenser. På det sättet är filmen genial i sin användning. De mänskliga reaktionerna, kulturkrockarna och nostalgins problem att både försöka hålla kvar men samtidigt vara en drivkraft för det nya.

Tidigt in i filmen när Gustafsson kommit på att han ska sätta upp en skylt för att visa var de bor nu när han inte längre drar kunder till sitt nyligen nedlagda skomakeri hamnar i diskussion med sina grannar Öhman och Eriksson. Gustafsson har skrivit “FORNMINNE” på skylten på grund av att Elna, hans fru, kommenterat att de får gå omkring som fornminnen om ingen vet om att de finns.
Öhman undrar “Ska det inte stå Bråten på skylten?” och Gustafsson svarar “Det heter inte Bråten, Öhman. Och vad spelar det för roll vad det heter. Det viktiga är att det finns en skylt som visar att det finns nåt där i skogen.“. Det är gåshud och tår i ögat. Så enormt bra är den frasen!

1) Skapa en skylt. I denna enkla dialog finns ett hav av visdom. Vi kan inte nöja oss med att vara offer för den förändring som vi identifierat att vi är en del av. Som döda fiskar glider vi nedströms i det lugn som omsluter oss och på sikt hotar att kväva oss och undandra oss vår existens. Därför måste det hända något. I den yttersta änden av förändringsbehovsskalan är det så klart skitsamma om vad som händer bara det händer nåt! Vad spelar det för roll vad det står på skylten, bara det står att vi ska nånstans! Som en klockren fras jag drabbades av för några år sedan “Vi vet inte var vi ska, men följ oss!“. Den lät då vansinnigt puckad, men är i sin enkelhet väldigt genial!

2) Bli inte skrämd av signalerna. I en av scenerna direkt efter skyltresningen ger trion en bild av förändringens förundran. Dessa gubbar sitter lojt utanför stugan och kikar på höskörden. En ensam bonde kör och sprätter upp det slagna höet i en självlastarvagn. Kommentarer från gubbarna beskriver mycket väl vad de tänker “Oj vad fort det gick i år. Lite för fort. Och inte blev det snyggt heller.” men det är definitivt annorlunda och snabbare. De kommenterar också de gamla värderingarna “Det har dom inte råd med nuförtiden, inte råd att vara noga.” och hänvisning till den gamla kulturen som rådde i bygden “Vad skulle far min säga?” och de avbryts mitt i diskussionen om huruvida de ska behöva gå ut på lägdan och fixa till… Visst, saker görs på nytt sätt, men det finns inget bakåt, bara framåt.

3) Fortsätt i riktningen och detaljera målet efter omgivningens behov. Känn dina egna behov så att du vet dina drivkrafter. I Gustafssons fall när han tar med sig de första två turisterna hittar han helt sonika på myten den om forntida Yngve Frej som bott på platsen och som nu är begravd under röset. Det unga paret är intresserat och fascinerat. De lyssnar och tar in. För dem är detta något nytt och även om röset mest ser ut som en gammal grund så finns där något intressant och spännande. Som tittare fick jag känslan av att här finns nåt stort. Edwall gör det ju dessutom så jäkla bra! Han får känningar åt andningen när de står där och han ska ljuga ihop mer, så han går tillbaka. Men hans drivkraft är att inte försvinna, utan att få betyda något, att man vet att de finns, och det ger sig dessa uttryck. Reaktionerna från omgivningen anpassar han, och de andra, sig till eftersom.

4) Glimtar om att nåt inte är som det ska och att omvärlden ställer andra krav. Killen och tjejen följer efter Gustafsson tillbaka till gården och på vägen hittar de en del gamla verktyg. De frågar vad det är och Gustafsson kommenterar förundrat “Det är ett orv… ett skaft… till en lie.“. Flickan tittar nyfiket på honom och frågar “Det är väldigt vackert. Får vi köpa det?“. Uppenbarligen tänker hon sig orvet som utsmycknad på något sätt, vilket knappast Gustafsson har förmåga att inse så tidigt in i filmen, så han ser plirigt på paret, “Vad ska du med det till…utan lie?“, och här kommer crescendot när killen hoppar in med tydligheten i konsekvenserna. Han erbjuder “Vi ger 25 spänn för det.” och då är matchen avgjord. Gustafsson tar steget, bangar inte utan cashar in på det första steget och får 25 spänn för ett gammalt orv utan lie :) Det är stor humor och genialt eftersom det verkligen går upp för Gustafsson vad han har gjort. Att det inte alls är ett brott på likgiltighetens trendkurva utan att de börjat känna av en helt annan kurva, en helt annan drivkraft än de varit vana vid. Snacka om kvantsprång!
Öhman och Eriksson häpnar de med när de hör om affären, “25 spänn för ett gammalt orv!?” :) och de ger kvantsprånget ett ansikte ;)

5) Fortsätt i samma riktningen och tveka inte att du är på rätt väg. Det kommer ju fler turister och även om de nya besökarna tvekar till storheten i Yngve Frejs grav så drar de in nya värderingar och nya drivkrafter till scenen. Riktiga trasmattor för 10 spänn metern är nästa chock för gubbarna. Det börjar ta fart och de anpassar sig snabbare och snabbare. Loffe Carlsson klampar in på scenen som Pettersson, flickfotograf från Stockholm, och han vill campa med sin husvagn nere vid sjön. Han ser rakt igenom gubbarna, inser att det inte finns nåt fornminne, men ser istället större möjligheter. Han skörtar upp en überfamilj för parkering, båthyra samt spö och mask, 15 spänn jämnt. Gustafsson tvekar och känner att det börjar bli för mycket “Nej, jag tror jag tar ner skylten…” men Pettersson menar tvärtom “Låt skylten sitta uppe Gustavsson…men du ska skriva hur långt det är…och med en liten beskrivning vid graven om Yngve, vem han var, och Josefa hans hustru…“. Pettersson ger den nya riktningen stöd och ger Petterson råg i ryggen när han försöker förklara för Elna.

6) Inse att det finns dom som inte hör och dom som inte förstår. Scenen när Gustafsson skrikande försöker förklara för sin döva hustru Elna vad det är som händer är fenomenal. Han ömsom tvekar ömsom övertygar om att han gör rätt. Inför sin stackars oförstående hustru ger han det nya rätt och när han tror att han tillsammans med Elna kommit fram till hur han ska göra har han i själva verket klivit över till det nya, och lämnat Elna kvar på andra sidan förståelsen.
Samtidigt får Loffes rollfigur Pettersson i sina svarta solglas och 70-tals-coola hatt en helt annan insikt i glesbygd, skogsmark och svensk natur. Han tar in den kultur som är ny för honom, naturen och lugnet och den påverkar honom.

Nåväl, att det är så viktigt att sätta upp en skylt oavsett vad det står på den. Wow, det ger mina egna tankar rätt. Tankar jag haft om att det är viktigare att iterera målformuleringsarbete snabbt för att komma fram till ett resultat än vad det är att ha största möjliga kvalitet eller fullständiga underbyggnad och modellanpassning. I och för sig kräver det en lättfotad ledning och organisation för att ställa om till en ökad detaljeringsgrad men om det är så viktigt att peka ut en riktning för att få alla att börja röra sig och för att få kunder och omgivning att ge återkoppling – ja då är en snabb iteration inte endast möjlig utan helt avgörande för att hinna med!
Det är ju ett strålande bevis :) Quod erat demonstrandum – vilket skulle bevisas…men däremot berättar jag inte hur filmen slutar…