Jag fick ett spännande mejl från min adept förra veckan. Jag är ju mentor i ett program på Mittuniversitetet som IT-Arkitekterna deltar i, och missade förra veckan en föreläsning som mentorer och adepter gemensamt kunde delta på. Det är helt enkelt för mycket just nu. Den kluriga frågan kom från föreläsningen och löd: Hur vet vi/jag det vi vet? Det handlade om kunskap och temat var hur världen är ett multiversium där allt är uppbyggd utifrån hur individen ser på den, att verkligheten och sanningen ligger i betraktarens ögon. Jag gled för ett ögonblick över i vilda filosofiska tankar, men sammanfattade ett svar som följer:

Jag tror så här, att vetandet handlar mycket om tilltron till min egen kunskap, tilltron till andras kunskap och hur viktigt det är att 1) ha en gemensam begreppsvärld där vi vet hur saker är och där vi inte behöver ifrågasätta varandra och 2) förståelsen för att det jag vet endast är min tolkning av hur världen ser ut och fungerar. Det här är ju komplext och rätt cirkulärt, för hur vet jag när jag verkligen kan veta något, och hur vet jag när jag ska se mitt vetande som en av alla hypoteser som är möjliga att ha i den situationen? Det är ju detta vi tränar in som barn och lär oss att en sten är hård, och den gör ont att kasta i någons huvud. Om stenen verkligen ÄR hård eller inte är faktiskt irrelevant, för det är ju den gemensamma förståelsen av sten + huvud som är viktig samt det du gör med den kunskapen, dvs låter bli att kasta den i mitt huvud.
Det här finns det coola kognitiva teorier kring, som handlar om att vi inte ens kan säga oss ha en objektiv uppfattning om vår kropp och dess signaler, och att denna uppfattning definitivt inte är medfödd, utan att allt vi lärt oss om hur kroppen funkar har skett genom agerande och interaktion med omgivningen. Men ibland är det viktigt att inte gå på den där känslan av att vi har en gemensam uppfattning om hur saker är. Vi ser ju världen på så många olika sätt att det är viktigt att vara öppen för andras uppfattningar. Tänk om vi i alla situationer skulle ha olika uppfattningar men tro att vi hade samma uppfattningar!? Det är ju viktigt att förstå att det finns olika tolkningar, olika planer och olika mål med livet och dess aktiviteter. Hur kommer vi ur detta, jo att intressera oss för multipla uppfattningar av världen.
Vi har alla olika perspektiv på målet, på uppgiften och vägen dit! Hur ser du på form och innehåll, fritid och jobb, telefon och livemöten osv… Det finns bara ett sätt och det är att nyfiket fråga och försöka förstå. Om jag gör det kommer andra (ibland i varje fall hrm..) att göra det mot mig. Då undviker vi situationer där jag dänger en sten i huvet på dig för att jag inte fattat att den är hård… Det här sker rätt bra med nya människor, för vi litar inte på att vi har samma referensramar, utöver hårda stenar då förstås, men det är en fara när vi umgås med människor som vi förmodas förstå och ha sanningssfärer med. Gifta par är väl ett coolt exempel…som inte pratar utan tar för givet…arbetskamrater, studiekompisar och vänner fungerar ofta likadant.

Var det rätt svar? Det är ju också skitesamma för med resonemanget ovan är ju min sanning lika mycket värd som någon annans så då har jag ju rätt ändå :) Och plötsligt blir ditt lärande och dina studier satta i ett annat ljus, där det blir tydligt att det är andras sanningar som du ska lära dig, för att du ska kunna förstå andras sanningar, för att få bra betyg … och så att du kan börja skapa och förstå dina egna sanningar, och sedan jämföra med de gamla sanningar som du redan lärt dig, och därmed skapa ännu bättre och nyare sanningar…så att du vet tillräckligt mycket för att inse att du inte vet någonting utan att allt handlar om att försöka förstå sin omvärld och sina medmänniskor.
Men utan den resa du gör nu, och utan all den lärdom du tar till dig så når du inte dit, till okunskapen. Då blir du kvar i den självsäkra kunnigheten där allt är solklart och sanningar går att sålla ut från lögner, där vitt är vitt och svart är svart. Där dom är dom, och vi är vi. Där är det tryggt att vara och där kan man gömma sig. Men där är det ingen som växer och där är det torrt och sterilt. Det är en statisk värld som faktiskt i denna stund får mig att gråta.

Men i okunskapen är inget beständigt, finns inget bestämt. Där är varje situation något nytt, varje människa en möjlighet eller risk, ett evigt sökande efter det tydliga och fasta. Det uppstår ju också ibland, men inte för att det är så, utan för att vi vill så. Du och jag och de som är i stunden. För i nästa stund är det nytt igen. Men det är där det händer, och det är där vi lär oss, och det är där alla nya fantastiska tankar tänks, och det är där alla sköna känslor känns.

Men vi kan aldrig vara säkra. Vi vet ingenting. Det enda vi kan vara säkra på är att vi vet tillräckligt för att våga vara okunniga och nyfikna ;)