Det var fredag kväll i Vemdalen. På Nolby Alpinas Allmänna Läger anno 2013 höll vår ordförande Niklas Thorén ett inspirerande jultal. Han håller alltid inspirerande tal, inte minst på våra allmänna läger, fylld som han blir av julen inspiration. Men detta år berättade han dessutom en liten tankeväckande historia. Om en liten groda. Som klättrade upp på Mount Everest. Tusen grodor försökte. Men endast en groda lyckades. Niklas frågade ledare, föräldrar och åkare i alla åldrar vad det var som gjorde att just denna lilla gröna groda lyckades med det som övriga grodor inte klarade av. Han fick mängder av svar, men inget enda förslag var rätt. Däremot fick han som bonus några kommentarer out-of-the-box, som t.ex. ”varför hänger grodan på blädderblocksbilden i luften utan något att sitta på?”, och ”grodan hade väl rätt attityd, för det är något som du ofta pratar om, så det är säkert det som är rätt svar!”. Niklas frågade då vidare vad som saknades mer på bilden. Han fick många svar även nu, men inget var rätt. Det var inte förrän han övertydligt ritade två öron och sedan pedagogiskt suddade ut dem som han fick den respons som han önskade. Just det! Grodan saknade öron. Vad innebar det?

Jo, den gröna grodan kunde inte höra alla andra grodors gnällande! Alla andra grodor som försökte såg utmaningarna, såg hindren och såg farorna. Det gjorde den gröna grodan också. Men alla andra grodor lät dessa problem fånga deras tankar och fylla deras medvetande. Den gröda grodan hörde inget av deras gnäll och deras oro utan klättrade uppför berget med en stor portion tålamod och en dröm om att bli den första grodan på världens högsta berg. De svårigheter som den mötte utgjorde såklart tuffa hinder och krävde ibland omvägar men med drömmen i sikte och ett sinne inställt på möjligheter så blev aldrig dessa mörka inslag något som tog över och styrde grodans handlande bort från berget. Den hade istället förmågan att lösa uppgift för uppgift och till slut vara världens första groda på Mount Everest.

Jag blev inspirerad på fler än ett sätt. Dels gillade jag den enkla metaforen, som sannolikt skulle kunna bli till ett begrepp för Nolbys alla åkare. Att vara en grön groda utan gnäll kan ge en enorm knuff framåt under ett tungt träningspass eller en nervös tävling. Men dessutom så knyter historien an till de förhållningssätt som jag själv arbetar med just nu. Att vara grön. Det finns så många användningsområden för det gröna begreppet. Och kanske det finns tid att skriva mer om alla dessa vid ett senare tillfälle. Jag tänkte i fallet med grodan och berget på när vi tar oss an och ska utföra uppgifter, eller när vi arbetar med utveckling. När vi arbetar med FIRO, The Human Element eller Förtroendefullt Samarbete som teoretiska grunder för workshops, utbildningar eller utvecklingsprogram har vi med en punkt som handlar om våra referensramar. Röda eller Gröna.

Den röda referensramen utgår från ett prestationsorienterat förhållningssätt där jag inte till fullo accepterar det jag är i, det jag gör eller den jag är. Det innebär att jag sällan är nöjd och fylls av ”jag borde” och ”jag måste”. Jag ser mig själv som värdefull genom det jag presterar och det jag levererar, vilket gör mig sårbar eftersom det lägger mitt värde i andras händer.

När vi är röda blir brister i vårt resultat till bevis på vår oduglighet, problem blir till avgrunder vilka vi inte kan eller vågar ta oss över. Medmänniskor blir till konkurrenter eller till hot vilka vi vill skydda oss mot. Vi låter svårigheter förgifta våra sinnen så att vi ser världen med mörka glasögon. Vi blir slutna, rädda och risken är att vi söker efter en kontrollerad förlust för att slippa bli besviken istället för att söka möjligheten till vinst med en möjlighet att bli ledsen om vi inte når den. För leveransen och resultatet är så otroligt viktigt.

Den gröna referensramen utgår från ett ambitionsorienterat förhållningssätt där jag accepterar det jag är i, det jag gör eller den jag är. Det innebär att jag mer ofta känner tillfredställelse och fylls av ”jag vill” och ”jag önskar”. Jag är värdefull, inte för det jag presterar och levererar, utan för den jag är och det sätt som jag möter världen och mig själv.

När vi är gröna ser vi möjligheterna och vi vågar drömma. Brister i vårt arbetssätt eller resultat är signaler på förbättringar. Om det finns utmaningar, hinder eller enorma problem så tar vi oss an dem med energi och nyfikenhet. Svårigheter som kommer i vår väg blir till utmaningar vilka kan förstärka känslan av glädje när vi lyckats, men vi håller oss fortfarande öppna och medvetna och även om vi är rädda så fortsätter vi att utforska vägen framåt. Vi vågar söka efter framgångarna för vi vet att vi inte går sönder om vi inte når hela vägen fram, vi klarar av att bli ledsna eller besvikna. Och vi kan förstå och uppleva att resan är en stor del av meningen.

Så vad avgör om vi befinner oss på den röda eller gröna sidan? Det är väldigt mycket såklart. Sinnesstämning, rädslor och försvar, vanor, livsmönster och situation är alla ingredienser till vår förmåga att välja rött eller grönt. Men när vi börjar uppmärksamma var vi befinner oss då ökar vår medvetenhet om hur vi fungerar och vilka konsekvenser och effekter det ger. Plötsligt märker vi att det finns mycket ”gnäll” och många rädslor som tar sig uttryck hos alla grodor på resa uppför berget. Men istället för att följa med ner, in i det röda, kan vi välja att inte förgiftas och istället arbeta med vår gröna ambition och vilja. Och nå vårt mål, vår bergstopp.

När jag väl satte mig för att skriva ner metaforen och kopplingen till teorierna såg jag att det här hade jag redan förstått. Och skrivit om i ett inlägg för nästan ett år sedan – Att acceptera mig själv. Och när jag nu blickar bakåt ser jag ett år där jag varit mer och mer accepterande och förlåtande mot mig själv. Mot andra. Jag har skrivit färre bloggposter än tidigare, men det är också okej, jag har gjort annat. Och just den inställningen är ju ett exempel på det gröna förhållningssättet.

Så kom och klättra med den gröna grodan.