Avslut. Ett speciellt ord. Något har startat. Något som varit så betydelsefullt att det är värt att notera att dess existens kommit till vägs slut. Något har pågått. Och påverkat, och gjort avtryck. Och nu är det dags för avslut, något ska inte fortsätta. Men vad innebär det? Är det över, är det slut, är det för aldrig återkommande? Eller. Är det en övergång, en gräns, en symbol för att något annat tar vid? Dygnet tar slut. Men det ersätts omedelbart av ett nytt. Det är inte samma dygn, men det bygger vidare på det som nyss varit och de händelser och upplevelser som det innehållit. Och vi kan välja om vi vill använda oss av gjorda erfarenheter eller vunna insikter i detta nya dygn. Det som är speciellt med just dygn är att de delas in i dagar och nätter. Och dagen tar slut, ljuset släcks ner, vaket blir till sömn och tiden tar som slut. Tills vi gjort vår övergång, kommit över gränsen och gått vidare till en ny dag, med en ny soluppgån. Där tiden blir aktuell igen.

Jag är avtackad. Det är alltid väldigt speciellt. Att avsluta en period som fyllts av relationer med människor som nu tar slut. Ljuset blir till mörker, vaket blir till sömn. För att sedan starta något nytt, ljust, vaket. En fredag eftermiddag för några veckor sedan fikade vi på kontoret på Frontwalker. Det var officiellt avslut med blommor och tal och prestation och position. Jag var rörd. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men upplevde en rörelse inom mig som var mycket starkare än vad jag förväntat. Många av de som befann sig i rummet har jag arbetat med under kontorets hela livstid, jag har arbetat sida vid sida med flera och jag tycker om alla för allt de är och har bidragit med. Avslut berör. På kvällen var det after work på lokal. Då drack vi öl och en och annan shot. Det var uppsluppet och med fokus på relationer och människorna i dem. Och vilka människor sen, omtänksamma, nyfikna, ambitiösa. På natten, efter en sen kväll drömde jag. Om det som varit. Om det som låg i framtida dunkel. Och som drömmar ofta är. Fyllda av märkliga former och färger och nära nog fablelmässiga historier. Avslut berör. Att starta en egen verksamhet, att bli företagare, arbetsgivare. Är dessutom en nervpirrande process. Jag som är van med kontroll, visshet och tydliga ramar inom vilka jag fritt kan hoppa mellan blommorna. Nu är jag inne i en period av osäkerhet, utmaningar och väntan på att få sätta igång och möta min framtid. Samtidigt är det en dröm, möjligheten att utforska en underbar vision och något som länge varit menat. Så det är med ett inre fyllt av mod och utforskande öppenhet som jag ger mig in i ett nytt tidevarv. Ett tidevarv in i hoppstyltans land till skillnad från styltornas, trehjulingens eller fåtöljens länder som jag levt i förut. Ett nytt dygn, en ny dag fylld av dynamik och rörelse.

Och under avtackningens dag så insåg jag också hur starkt integrerad ”ensam är stark” har varit i mig. Och hur viktigt det kommer att bli för mig att utmana den. Jag som aldrig tar hjälp oavsett hur tung byrån än är att bära själv. Jag har börjat inse att det också gäller mitt professionella jag. Som har svårt att delegera. Men som också undvikit partnerskap, samarbete och gemensamma lösningar. En stark insikt som bubblat upp inom mig under den transformation mellan världar som jag befinner mig i just nu handlar just om de möjligheter som uppstår när vi hjälper varandra. När vi söker andras stöd och kompetens. När vi kan nå större vinster tillsammans än vi kan var och en för sig. På köpet blir relationerna viktigare, öppnare och med mer förtroende. Och då blir avsluten starkare. Mer berörande. Så jag inser att jag är på väg.

Mitt nya tidevarv. Mitt nya dygn. Det vill jag fylla med samarbete.

Mitt nya dygn. Präglas av winwin och modet att sträcka ut en hand.