En av alla egenskaper som skiljer människan från djur när det gäller språk och tal är förmågan att styra andra människors uppmärksamhet. Återigen hittar jag coola grejer i Tankens vindlar av Gärdenfors. Jag måste få dig att förstå att jag vill kommunicera om en pryl för att din uppmärksamhet ska riktas dit. Därefter kan vi prata om föremålet. Om jag inte lyckas med det kommer vår kommunikation att falla. Det blir tydligt när man tänker sig barnets första språkutveckling. Om de inte kan få sina föräldrars uppmärksamhet riktade till det objekt som de studerar (genom att peka och söka ögonkontakt, genom att säga “titta” eller “där“)  kommer de att tappa möjligheterna till förälderns reaktioner och bidrag till utvecklingen (genom svaret “Ja titta där en groda“). Att inte ha förmågan att rikta förälderns uppmärksamhet knäcker ju hela språkinlärningen, och antagligen också det mentala utvecklandet eftersom man inte skapar sig den referensram över omgivningen som man behöver för att kunna skapa komplexa tankar.

Den enklaste formen är imperativt pekande som är riktat från mig till dig där jag vill att du ska kika på grodan jag pekar på. För att du ska förstå att jag vill det, krävs ett deklarativt pekande. Att förstå avsikten bakom andra människors pekande (och i förlängningen handlingar) är viktigt för att vi ska ha ett samspel och en kommunikation. Otroligt att det ska va så klurigt ;)

Det som jag är nyfiken på är om vi lyckas med detta tillräckligt ofta i vår dagliga kommunikation? Finns det ett tydligt imperativt och deklarativt pekande av det vi vill förmedla eller samtala om. Vi pratar ofta förbi varann, och jag upplever ibland att jag talar för döva öron, vi är fast i våra egna uppfattningar!

Hur påverkar vår förmåga att rikta andras uppmärksamhet möjligheten att få andra att förstå mina intentioner? Och i förlängningen göra som jag vill ;D