Jag firar mitt författarskap, eller rättare sagt, mitt lilla författarskap. På spanska hade man antagligen kallat mig för escritorito, den lille författaren. Efter höstens B-kurs i Litteraturvetenskap med kreativt skrivande har jag äntligen lämnat in min uppgift, en åtta sidor lång självbiografisk text – Vaken. På köpet har jag släppt många kilo vånda och ångest. Kursen har innehållit både praktiskt skrivande med valda teman och analyserande reflektioner med hjälp av referenslitteratur av en mängd olika typer.

Jag älskar läsandet av teoretiskt material, jag trivs i sammanfattningarna, kopplingarna och slutsatserna och jag är fenomenal i de kreativa diskussionerna. Däremot har jag haft svårare för att själv producera material. Åtminstone något som är längre än ett inlägg på sociala medier eller på peterA.se. Därför väcker det en barnslig och viktig stolthet över att äntligen ha slutfört och skapat något hela vägen. Therese Granwald beskriver skrivstadiet som flöde och inte flöde, det som bor granne med tvivel och självkritik. Jag har haft väldigt svårt att ta mig förbi den fasen. Antagligen fastnat med fötterna i självkritisk sörja. Den sista fasen i skrivandet har jag sällan tagit mig tid till, men denna gång har jag uppskattat och prioriterat arbetet med att läsa igenom, skriva om, ändra sig, skriva ut, läsa högt, få respons, tänka, vila, korrekturläsa, skriva om och till sist skriva klart.

Den här gången avslutades skrivarbetet med bubbel och inlämning till lärare för betyg och ytterligare högskolepoäng på väg mot en fil kand i Litteraturvetenskap. Nästa gång kanske skrivandet avslutas med gravöl och gråt över en refusering från något förlag.