Efter en vecka med egen sjukdom så är jag inne i en vecka med barnens sjukdom. Det gick inte bättre än att Victoria tog vid när Emilia blev frisk, så nu är det VAB-pussel på hög nivå hela den här veckan, och sannolikt delar av nästa vecka.

Vad är det då som spelar in i samtalen hemma om hur vi ska fördela frånvaron från jobbet? Eller…jag menar närvaron med mina sjuka barn ;) Hur konstigt det kan vara att jag alltid mäter mig och min framgång i termer av hur väl det går på jobbet! Varför känner jag inte samma press att försöka samla timmar och resultat i arbetet med familjen? Nåt är konstigt i resonemanget här…

När jag dessutom tittar på kraven som ställs på mig i jobbet så visar det sig att det är jag själv som är den allra största slavdrivaren av mig! Det är alltid mina nivåer som gäller. Jag sätter alltid upp högre krav på mig själv än vad andra gör. Jag blir mer sällan nöjd över mina resultat än vad andra blir. Jag driver mig själv hårt framåt, laddat med misstron på min egen kompetens. Det är rätt destruktivt. Nej, inte bara rätt destruktivt, det är ju farligt på lång sikt, för det är alltför sällan som jag firar segrar i mitt liv. Jag kommer att gå missnöjd genom alla triumfer och till slut bli en sur, gammal bitter gubbe :) Nej, det vill jag ju inte.

Jag bestämmer mig härmed för att fira segern av att dels ha varit hemma när jag var sjuk (!), rätt bedömning där grabben!, och dels för att ha varit hemma med barnen dessa halvdagar, och dessutom ägnat tid med dem när jag varit hemma, snyggt prioriterat pappan! Jag har fileat apelsin, klyftat äpple, värmt vatten till varm saft och pysslat om.
Däremot kan jag förbättra mig när det gäller kraven på mig i arbetet. Jag sitter ju ändå och arbetar när jag är hemma, jag flyttar arbetstid till kvällstid och helgtid när veckan pajar… Men jag gör trots allt ett tillräckligt bra arbete för att vara nöjd även där. Det går alltid att göra bättre, men med dessa förutsättningar så gör jag det bra. Bra Peter, klapp på axeln, du är ihärdig och sliter. Bra jobbat ;D

Nja, något ihåligt låter det, men va fasen, med ett par hundra såna affirmationer så tror jag säkert på mig själv :)
ps. Du undrar säkert, var tar han hand om sig själv nånstans? Jo, den frågan är ju helt relevant, och här finns delar av svaret för den här platsen på petera.se är mitt, här frossar jag i mig själv och mina tankar och upplevelser. Jag var dessutom upp 04:20 imorse för att se månförmörkelsen. Jag hade laddat kamerabatteriet, plockat på 70-200:an och kopplat på 2x-convertern för att få brännviddsförlängning, ställt in manuell förinställning, ISO på 400 för snabb slutartid på en snabbrörlig måne men med tillräckligt låga brusnivåer. Jag hade tagit fram stativet och förberett allt inför 51 minuters nattfoto. Men när väckarn ringde och jag var upp så var det mulet. Jag såg en rödaktig måne bakom molnen men nåt fotoobjekt var det ju inte, så jag gick och la mig istället. Nöjd över att ha haft 30 sekunder för mig själv, och för att jag försökt. Bra jobbat fotografen!