Fick en underbar flashback imorse när jag i tidningen läste att Sundsvalls kommun tappat många nyckelspelare i form av viktiga tjänstemän (se Sundsvalls Tidning). Peder Björk (S) kommenterar det faktum att sex av åtta förvaltningschefer bytts ut under de senaste två åren med ett konstaterande att det inte var för att kommunen på något sätt skulle vara en dålig arbetsgivare, tvärtom. Nu har de blivit tydligare i delegationerna och kraven på cheferna och det har gett förvaltningscheferna större ansvar, vilket är tecknen för en bra arbetsgivare anser Björk.

Det roliga i det här är att det finns en inbyggd paradox i det här :) På samma sätt som att det är den som vågar vara svag som, till skillnad från den som alltid måste spela stark och orubblig, egentligen är den som är stark. Den projektledare som flaggar grönt på alla punkter och inte ser några risker är den som har den sämsta kontrollen ;)

I Sundsvalls Kommuns fall är det så att ett av de mest utmärkande dragen för en dålig arbetsgivare är att den snarare uppfattar sig som en mycket god arbetsgivare utan några brister. Ju färre brister som visas upp desto större är risken att vi har att göra med en organisation som har problem! Dels ingår självinsikt i ett gott ledarskap med en naturlig instinkt att leta efter allt som går att förbättra, och dels är kulturen att inte våga vara mänsklig och förbättringsbar livsfarlig i vilket företag som helst.

Det här är dessutom ganska lätt att testa. Det är bara att ta fram lite kritik som leder fram mot ansvarsområden hos lite högre chefer, för då brukar det smälla rejält. Ungefär som artikeln med Peder Björk som visar upp en skön fasad av genomtänkthet och koll på läget ;)

Det kanske är så att de inte har mer att förbättra, men det skulle vara första gången sen vi satte på oss fikonlöv och började skämmas :D