Mitt i julstöket och julmyset och vånda inför PM-skrivningen i sociologin kollade jag på en dokumentär om Arne Naess och hans tyggris. Programmet handlade om professor Naess och hans relation och förhållningssätt till den lilla grisen. För honom var grisen en levande varelse och han var fullkomligt medveten, trots 96 års ålder, om att detta sannolikt skulle betraktas som konstigt. Hans försvar var dels att han gärna blev uppfattad som lite konstig, och dels att det var nyttigt för så kallade vuxna att vara barnsliga. Vi fick följa med honom ut i pulkabacken och upp i en luftballong. Fortfarande med samma nyfikenhet och iver som hos ett litet barn.

Det var ett kort och lite tafatt, möjligen vördnadsfullt och överdrivet allvarligt, program men jag rördes ändå över Arne Naess lugn och saklighet och hans syn på livet.

Han kommenterade små saker som satte sig direkt hos mig; “Det är det enkla som är det intressanta” är rätt spännande ord från en man som professerade som 27-åring och som skrivit otaliga böcker i komplexa ämnen. Men vi har det med på jobbet och jag strävar efter det själv, det enkla är det sköna.

Men så där värst enkel är jag väl inte själv :)