Wow, vilken skön påsk! Stilla fjällmiljö mitt i Lappland. Bristfällig 3G-täckning gjorde det svårt att wap-surfa, och ingen PC påslagen från skärtorsdag lunch tills nu. Jag är både nöjd och stolt.

Däremot har jag arbetat med huvudet. Att mentalt luta sig tillbaka och släppa taget om de låtsasviktiga sakerna och istället engagera sig i de påriktigtviktiga sakerna gör att det skapas utrymme för nya tankebanor. Mitt i vårsolen, pimpelisen, vargleken i den nybyggda snökojan med dubbla utgångar så har jag tänkt. Nej, jag har inte tänkt, min hjärna har tänkt åt mig :) Jag har tänkt vidare på min sammanställning av lidande ledarskap. Topp-tio-listan över brister som ger allvarliga konsekvenser för vårt ledarskap börjar få riktigt många kandidater, men frågan är vilken som ska ligga i topp och vilka som får plats bland de tio värsta. Jag har under påsken reflekterat över några av dem; lyssnande, kontinuitet, handlingskraft, förändringsvilja, delegation.

Delegation har varit oftast upphoppande i huvudet. Delegation, eller ska vi beskriva det som sättet att få saker gjorda, eller kanske sk vi kalla det brister i situationsanpassat ledarskap. Eftersom jag har umgåtts med barn och vuxna tillsammans så blir det tydligt att vi kopplar olika beteende i vårt sätt att få saker gjorda till ålder. Det är lätt att vara övertydlig när det gäller att instruera barn; “Gör det, gör det så här, nej så här.”. Jag blir i och för sig instruerad på samma jättetydliga sätt ibland, jag undrar om det är jag som behöver det eller om det är en drivkraft hos uppdragsgivaren :) Snarare det senare i de fall det handlar om att ta på sig rätt mängd kläder ;) Men generellt sätt så blir sättet som jag beskriver uppdraget på mer öppet ju äldre barnet blir, och det ger då större utrymme till barnets eget agerande och eget ansvar. Jag behöver inte instruera min åttaåring i hur hon ska bete sig för att gå till skolan. När hon var fyra, fem och sex år fick jag instruera henne tydligt i hur man går längs en väg, hur man gör när man går över vägen, vad man gör om… osv. Hennes morgonpromenad när hon nu går i andraklass kräver en hel del beslut hos henne själv, och det inbegriper mycket social interaktion med kompisar och andra människor. Det klarar hon av och det tar hon ansvar för själv. Men det har krävts träning och det har i början krävts en mängd tydliga instruktioner. Vi har också pratat om vad syftet med morgonpromenaden är och hur vi vet att hon lyckats, dvs komma i tid oskadd osv. Nu har hon kommit så långt att vi kan peka ut olika typer av mål; skolan, fritids, mormor, kompis och hon utför uppdraget med den kompetens hon har och på det sätt som fungerar bäst efter situationen.

Men, med andra vuxna. Alltför ofta missar vi ju de inledande stegen! Efter en påskhelg med mycket instruktioner blir det så tydligt att den värld jag upplever när jag arbetar är så totalt annorlunda. På så många ställen ges uppdrag på ett så flyktigt sätt att åttaåringen skulle ha sprungit till skogs och lekt i avsaknad av tydligt uppdrag ;) Det är varken instruktion, tydlig styrning eller stöd. Det är ju heller inte delegation eftersom delegation kräver en tydlig och överenskommen uppdragsbeskrivning med mål och resultat, och kanske till och med lite coaching för att hitta de första stegen till ett effektivt tillvägagångssätt. Det är ett steg längre än det situationsanpassade ledarskapets fyra steg. Vi pratar om ett femte steg, låt oss kalla det “oändlig delegation”, eller “Gör något bra”. Det märkliga är också att så många nappar på det obeskrivna uppdraget, den oändliga delegationen, och försöker att genomföra det. Med ett oändligt uppdrag, och mot ett oändligt mål finns risken för ett evigt misslyckande och ett resultat som aldrig når målet. Självkänslan tar stryk och stressen får fotfäste. Dit vill vi inte gå. Akta!

Oh så skönt att komma hem. Jag uppskattar alla fördelar, all bekvämlighet och den gnutta lyx vi omger oss med. Det blir så tydligt att en dusch inte får den uppskattning den borde få :) Vad finns i vår verksamhet som på samma sätt tas för givet? Jag kommer ihåg en resa till Göteborg när jag arbetade på Riksförsäkringsverket [RFV]. Jag kopplade in mig på Försäkringskassans lokala nät och fick genast (nåja) upp en lista på tillgängliga skrivare i närheten av mig. Otroligt tyckte jag då, och en lyx som jag insåg är alltför lätt att ta för given. Jag har tänkt på det under andra resor och försöker uppskatta den ansträngning som görs för att intern IT ska fungera. Det är som att städa, det syns inte när det är gjort, men det syns när det inte är gjort :) Risken finns att vi blir fokuserade på negativa avvikelser och missar att ge cred åt det som fungerar dag efter dag efter dag. Då blir vi gnälliga och inte förändringsbenägna och självkritiska. Det är en tunn linje, men jag har mer tankar som vill ut om det, men de är inte upptrasslade ännu ;) Nu ska jag njuta av att ha elektronisk post och instant messaging och annat som gör att jag kan kommunicera med människor mitt i natten :) Det fungerar och det går snabbt och smidigt och jag lär mig massor. Fascinerande!

Ja du, som en knopp i vårsolen väcker du mig- peterA, ständigt förvånar du :D