Wow, tänkte egentligen gå och lägga mig och grunna på händelsen tidigare i kväll när Victoria full av självömkan och ilska utbrast “jag gjorde ju illa mig…för fan”. Det kändes i rummet att hon fattade vad hon sa och att hon väntade sig en reaktion, men jag kunde inte förmå mig att korrigera hennes beteende där och då. Jag var för proppfull av skratt. Hon är åtta år och så snäll och go och mjuk och gör inte en fluga förnär. Säger inte en fluga förnär heller, så att hon river i är nog bara bra för henne, även om hon svär till sin pappa, och även om det är med feta svordomar :) Så är det ju, jag vill ju inte att de ska vara helgon heller ju. Bra tjejen! ;)
Men nåväl, jag gick aldrig och la mig och grunnade på situationen ovan, utan jag blev kvar vid laptopskärmen för att planera förändringsworkshop, och jag blev kvar vid tvskärmen där Mythbusters rullade fram. De hade en del coola tester, bland annat skickade de in en tjur i en porslinsaffär för att testa ordspråket “som en tjur i en porslinsaffär” (am.) och de testade att kasta in ammunition i en öppen eld för att se om det var dödligt farligt (vilket det inte var men skadorna skulle kunna bli så allvarliga att de skarpt avrådde från ett sådant handlande ;).
Och då tänkte jag – hur många myter finns det ute på våra företag? Hur många myter har under årens lopp odlats i din organisation? Myter som, när de är sanna, effektivt sätter stopp för destruktivt handlande. Som när grabbarna (men det finns faktiskt en tjej också) i programmet kastade i en stor ölkagge i elden. Att det var farligt stämde helt korrekt och myten besannades. Det bekräftar ett korrekt försiktigt agerande och driver kulturen i rätt riktning.
Men när myten är falsk, som i fallet med tjuren i porslinsaffären, och du, dom hade till och med tre tjurar samtidigt springande mellan hyllorna utan problem, ja då får vi oönskade effekter. Vi kanske hämmar driftiga och kreativa personer i organisationen med uttalanden och kulturell praxis som “det går aaaaldri”, eller “på det här företaget gör vi så här”…
Just nu har jag ingen bra metafor (tjuren och öltunnorna känns lite udda) och inget bra exempel på vad som kan vara en dålig myt på ett företag. Har du något förslag?
Jo men det har jag faktiskt och jag kan till och med koppla ihop den med ditt inlägg om hemligheter i företagsvärlden!!! (Vad ger du mig för det?)
En enormt stor myt som jag upplever så gott som varje vecka är den om att saker inte kan pratas om innan de är beslutade. Det sägs, från beslutsfattarnas håll, att det beror på att “man inte vill oroa personalen i onödan”. Och, tolkar jag, betyder att man anser att alla förändringar kommer att oroa OCH förändringar är något svårt som folk värjer sig emot. Dessutom fråntar man människor möjligheten att komma med konstruktiva förslag innan beslutet är fattat och går därigenom miste om möjligheten att fatta det absolut klokaste beslutet.
Att man dessutom anser sig stå över de vanliga, dödliga på golvet är ju en annan sida av saken som förtjänar en helt egen diskussion.
Men hemligt är det och hemligt ska det vara och hur ofta ser man inte en chef stå och slingra och staka sig i sina patetiska försök att försvara beslutet? Förmodligen för att man någonstans i sin medmänskliga själ inser att det är helt uppåt väggarna att inte involvera medarbetarna i besluten och för att man innerst inne vet att man ingalunda är klokast i världen.
Nå, nån metafor var det ju inte men en bra myt som stora delar av ledningar runt om i Sverige?, världen? gått på och uppmuntrar är det iallafall. (Eller är detta endast och allenast förekommande på mitt jobb?)
Nja, är det en myt? För vilken chef kan med väl underbyggda argument försvara agrandet att inte involvera personal i utveckling och kommande beslut. Det är nog snarare drivet av rädsla och stress. Rädslan att måsta ändra sig, rädslan att inte veta bäst och rädslan inför sin omgivning att se svag ut…ett vanligt symptom hos chefer som tror att chef är latin för “kan mest” :) och att inbjudan till samtal och att ändra åsikt är tecken på vekhet. Stress gör ju också att långsiktighet, tänka före och inblandning av andra kommer i andra hand. Åtminstone hos mig ;)
Men likafullt är det så att att interna hemligheter hämmar utvecklingen i företaget. Ju fler som kan veta mer och mycket – desto bättre.
Förvisso är det precis som du skriver ovan. Men, det ena utesluter inte det andra. Att folk är rädda för att framstå som svaga och okunniga innebär ju inte att myten om att det är livsfarligt att offentliggöra planerna inte kan vara sann.
Men om det inte är en myt, vad kallar du det då?
Det är ju inte hemlighetsmakeriet i sig som jag anser vara en myt utan det betydelsefulla i att vara hemlig…
Vad jag kallar det? Nja, kan tyvärr inte säga det! Hemligt ;)