Har just sett Gene Hackman i en amerikansk ubåtsfilm. Bortsett från all propaganda så fanns där ett ledarskapsmässigt intressant scenario. Gene, som spelar kapten, är ömsom planerande och delegerande till sina underofficerare, men när det hettar till så blir han till en tydlig och instruerande ledare som kraftfullt styr verksamheten. Tex genom att undvika att ubåten sprängs av torpeder. Han klarar alltså av att vandra i SAL-stegen obehindrat!
Jag tänker på mig själv och andra chefer som jag möter i jobbet. Många har lätt att fastna i sin preferens, det ledarskap de har lättast för. Hur kan vi då hjälpa oss att göra bättre? Jag tror förstås att utbildning är en viktig del, men också att strukturen i företaget spelar en stor roll. Och jag tror att vi försummar strukturen och dess katalytiska mekanismer för ofta! Med mekanismer i ledningsprocesserna som tvingar oss ledare till strategiskt, taktiskt och operativt arbete i olika situationer får vi bättre förutsättningar att göra ett bra situationsanpassat arbete :)
Ja men du, utbildning, visst, strukturen, jajamensan men what about den dagliga träningen i verkligheten?
Att vara där på riktigt och förändra sitt ledarskap beroende på situation är enligt min ödmjuka mening det bästa sättet att utveckla sig.
En utbildning ger teoretiska kunskaper.
Strukturen är svår att påverka snabbt och ger dig möjlighet att “skylla ifrån dig” men övning ger färdighet.
Så öva på och tjuvkika på Gene
Yep, jag håller med dig. Utbildning räcker sällan, det är action och reflection och sen learning – som gäller. Ska du ta större utvecklingskliv så behövs en hel del change med. Jag tror till exempel att ARL-C kan vara ett exempel på en struktur som finns i företaget. En automatisk mekanism som får oss att agera på ett sätt som ger avtryck i kulturen…
Som ett annat exempel så tog vi fram ett blad för personlig reflektion som alla skrev i samband med genomgången av företagets balanserade styrkort. Det bladet ska sedan användas i utvecklingssamtal. Det är en mekanism som gör att chef och medarbetare tvingas in i samtal om de personliga målen i kombination med företagets mål… Dålig jämförelse kanske, men nåt åt det hållet :)
Och då landar vi…hur hittar vi mekanismer som tvingar mig, min chef och mina kollegor att utnyttja den dagliga träningen i verkligheten?
Tack för din kommentar, uppskattas ymnigt ;)
Måste det vara mekanismer? Kan man drifta sig till att påminna varandra?
Måste viljan att förändra tvingas fram? Kan man bygga förändring av ren och skär glädje?
Å så snyggt, att besvara frågor med frågor…Ursäkta men är jag coach eller?
Japp, det är ju strålande om vi kan påminna varann :) Men är inte det en mekanism? Nu kanske jag i ärlighetens namn ska erkänna att jag tänkte mig mekanismerna lite mer hårddragna och strukturellt fastlagda, men kanske mekanismer kan vara stöd och komplettering mellan människor?
Jag arbetade för några år sedan med en suverän “mekanism” en gång. Som nyutnämnd enhetschef fick jag förmånen av att ha en sekreterare eller snarare assistent. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig så jag blev “uppfostrad” i konsten att ha en sekreterare. Jag insåg att det var rätt person på rätt plats. Hon var ett under av egenskaper och kunde kombinera auktoritet med diplomati :) Maj var, förutom övriga ansvarsområden, en klockren “mekanism” som kompletterade mina bristande egenskaper på ett suveränt sätt. Jag var ständigt fladdrande mot nya blommor och lockande ängar och missade rutinarbetet, och glömde arbetet mot ledningsmöten osv :) Hon erbjöd en mekanism för att underlätta för mig, och kallade till förberedelsemöten inför agendautskick, satte bäst-före-datum på protokolljusteringsläsningsmejl osv. Sånt som jag inte hade naturligt i mig, men som jag behövde göra.
Så kanske mekanismer finns i olika smaker :) Automatiska och manuella, strukturella och kulturella.
Till att börja med – tack för en intressant blogg. Jag läste flera av inläggen om ledarskap etc och valde ett ur högen att kommentera för att visa min uppskattning och mitt deltagande. Vad jag läser in i vad ni skriver om mekanismer så kommer att tänka på relationen mellan frihet och system. För min egen del hade jag under många år mycket svårt att inordna mig i system (läs; mekanismer?) för jag ansåg att det berövade mig min så högt värderade frihet.På senare år har jag insett illusionen i det hela och kommit till slutsatsen att system ger mig möjligheten till frihet, som människa, man och ledare.Översatt till situationsanpassat ledarskap skulle det innebära att jag behöver systemet eller mekanismen för att kunna vara fri i mitt ledarskap, vilket för mig också blir liktydigt med att kunna variera mitt sätt att leda i enlighet med situationen.
Hej Markus, och tack för din sköna kommentar :) Den gjorde mig glad när jag läste den via en skakig förbindelse från Roma, och den gör mig fortfarande glad ;) Du skriver bra saker på era sidor…jag kommer att läsa mer där…
Apropå ramar för att agera fritt så känner jag igen mig i din beskrivning. Jag får ofta låga score på “följa regler” och “arbeta efter processer” men i samtal med min terapeut för två år sen kom vi fram till att jag vantrivdes på jobbet då på grund av att jag saknade struktur, ordning och regler :) För att våga ta ut svängarna och sväva iväg i reflektioner och visioner behöver jag känna tillit till omgivningen!
Och, by the way, om man inte har något att navigera inom och jämföra sig mot, hur vet man att man ens rör sig ;) Jämför att vara barn till en gränslös förälder eller anställd på ett företag med oändliga delegationer (se annat inlägg ;).
Lev väl, och välkommen tillbaka!
/peterA
Tack för vettiga kritik. Me & min granne var bara förbereder sig för att göra en del forskning om detta. Vi fick en ta en bok från vårt lokala bibliotek men jag tror att jag lärde mig mer av det här inlägget. Jag är mycket glad över att se så bra information som delas fritt ute.
Märkligt? Att inte spamfiltret lyckades fånga denna trots att den funnits i omlopp i över två år!? Måste gå in och kolla inställningarna…