Efter färdigskriven uppsats, examinationsseminarium och de sista justeringarna är nu sista uppgiften i Psykologi III äntligen godkänd, en individuellt arbete på kandidatnivå för 15 hp. Hela vårterminen har gått åt till att på halvtid arbeta med min studie om parrelationer. Det innebär att jag nu har färdigställt sex terminers studier på högskolenivå och därmed kan ta ut en kandidatexamen med 180 hp. Det hade jag svårt att se framför mig när jag började med grundkurs i Sociologi på Mittuniversitetet 2008.

Jag valde att arbeta ensam. Dels för att det är enklare när vi alla sitter på distans, men också för att jag tycker om att bestämma både innehåll och upplägg själv. Dessutom hade jag ju heller inte tjugo timmar i veckan att lägga på forskningsarbetet så jag behövde kunna lägga in arbete med uppsatsen i alla skrymslen och vrår jag kunde hitta. En timme i Härnösand medan Emilia värmde upp inför fotbollsmatch, en tågresa till Göteborg, några timmar under en helg osv. Då var det lättare att köra på ensam. Jag arbetade i totalt tjugo veckor med forskningsplan, enkät, analys och uppsatsskrivande och hade en strikt plan som jag försökte följa till punkt och pricka. Enkäten gav snabbare resultat än jag trodde så jag kunde börja analysera materialet mycket tidigare än jag räknat med. Det var enormt nyttig tid för det var komplexa statistiska regressionsmodeller jag använde mig av och jag behövde lära mig allt eftersom jag använde. Som vanligt tog jag i för mycket och hamnade långt utanför det som var omfattning och syfte med uppsatsen, och långt utanför det som vi avhandlat i statistikkursen i höstas. Men det var fantastiskt roligt och jag vill gärna fortsätta med studier i statistik. Uppsatsens syfte utvecklades också under arbetet. Tidigt var jag inne på att studera relationer, och med fokus på parrelationer, eller romantic relationsships som det kallas på engelska. Som lärare och handledare i program för ledare och personlig utveckling möter jag ofta tankar om den relation som deltagare lever i, och den partner som deltagare lever med. Vi har alla behov som vi vill ha tillgodosedda, av andra och oss själva. En teori vi använder i våra utbildningar på Masarin (The Human Element, FIRO, Will Schutz) beskriver att alla människor har grundläggande behov av att känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta av omgivningen och av sig själv. Om vi ger för lite av detta till oss själva finns risk att vi vill kompensera och kräva mer av andra, eller att vi tror att vi inte kan få något av detta från andra. Sen gillar jag Rabbi Dr Abraham Twerski som beskriver en spännande skillnad mellan “fish-love” och “true love” som tar fasta på att fish-love handlar om att älska någon för att de tillgodoser våra behov, dvs att älska det som ges, medan true love handlar om att älska någon genom att ge den personen uppmärksamhet, respekt och kärlek oavsett vad som ges tillbaka. Jag anser att det även i det senare fallet finns ett behov som blir tillgodosett, men på ett annat sätt. Och det är i denna tankevärld som mina hypoteser formades.

Efter lite läsning av forskning på äktenskap av Eli J Finkel (The suffocation of marriage) blev jag nyfiken på behov och kopplingen till individuell utveckling. Jag ville studera hur människor upplevde sina parrelationer och hur behov i relationen blev tillgodosett av partnern. Första ansatsen var att forska på autentiska par men det blev en utmaning med anonymitet och att få till ett tillräckligt stort urval. Så jag landade i en enkät som skickades ut via Facebook och LinkedIn för att få in svar från människor i mina nätverk som levde i parrelationer. Jag fick ett enormt gensvar, och över 200 personer startade enkäten. Den tog ca tio minuter att genomföra och 129 tappra och tålmodiga deltagare slutförde och blev en del av resultatet. Jag är tacksam för all den tid och energi som ni lagt ner! Jag fick mycket material vilket innebar att jag behövde kraftsamla för att behålla fokus på mina ursprungliga hypoteser och att inte sväva iväg. Min handledare gav mig återkommande feedback på att korta ner, korta ner och korta ner. Att sväva iväg är ju ett återkommande tema i mitt liv och var en av de stora insatserna som jag nu i efterhand är väldigt stolt över, att jag lyckats hålla uppsatsen så fokuserad, kort och koncis som den är.

Det empiriska resultatet i en C-uppsats är inte det viktiga, det fick jag veta på första handledningsmötet. Det viktiga är arbetet och kvaliteten i slutprodukten. Att skriva en högkvalitativ uppsats utan några som helst signifikanta resultat kan ge ett VG medan en slarvigt skriven och osammanhängande uppsats med spännande och signifikanta resultat mycket väl kan ge ett IG. Jag fick några signifikanta resultat som stödjer mina hypoteser. De kanske inte ruckar på världens uppfattning om parrelationer och det kanske inte är det bidrag till forskningsvärlden som jag skulle vilja, men de är för mig ändå ett första spännande spadtag i att analysera relationer och dynamiken mellan människor som lever tillsammans. Resultaten visade, föga förvånande, att människors generella välmående är starkt relaterat till hur nöjda de är i sin relation, och de som är väldigt nöjda med sin relation också rapporterade att deras behov tillgodosågs i stor utsträckning. Jag följde Finkels modell och använde Maslows behovstrappa och jämförde de fem nivåerna utifrån vad deltagarna önskade av sin partner och vad deltagarna upplevde att partnern tillgodosåg. Det mest intressanta resultatet för mig var att Maslows översta nivå som handlar om självförverkligande (att uppnå sin fulla potential, utvecklas inom sina förmågor och leva ut sina intressen och sin passion på ett sätt att det skapas en känsla av mening med livet) var en starkare bidragande faktor till relationsnöjdhet än de övriga nivåerna. Om det stämmer så är antingen stöd till självförverkligande en viktig faktor för att vara nöjd med sin relation eller så upplever människor som är nöjda med sina relationer att de får ett starkt stöd till självförverkligande. Jag har inte studerat kausalitet och riktning i hypotesen men oavsett vilken av tankarna ovan så är det intressant att fundera över. Hur kan vi hjälpa varandra att uppnå vår fulla potential, hur kan vi stötta varandra att utvecklas och att leva ut våra intressen, och hur bidrar vi till varandras sökande efter en mening med livet? Det stödjer definitivt tankarna om att känna sig betydelsefull, kompetent och omtyckt i relationen, och det stämmer med tankarna om fish-love och att inte älska det som min partner ger utan att kärlek uppstår när vi tillsammans kan hjälpa varandra uppför trappan.

Jag lovade alla som fyllde i enkäten att publicera den här på peterA.se även om den med tiden kommer att läggas ut på Högskolan i Kristianstads diva-portal: C-uppsats 2018 Peter Axelsson RevB. Om du har reflektioner eller funderingar kan du mejla mig på petera1967@hotmail.com.

I höst börjar magisterprogrammet i Psykologi i Kristianstad. Då hoppas jag att jag fått en plats så att jag kan fortsätta den spännande resan i Psykologi, in i vår tankevärld och vår känslovärld och alla möjligheter som öppnas där. Kanske det blir en fortsättning på den här studien också :)