Märkligt, men igår blev jag ett eget exempel på det jag mässar om :) Hela familjen var ute i skogen i trakterna kring Långskog. Det var ingen älgjakt i det området och vädret var vackert och luften var klar och ren. Vi hade hittat en hel del gula kantareller och stämningen var på topp. Det var läge för oss att dra oss tillbaka till bilen för att duka fram lite fika och ladda batterierna inför lingonplockningen :)
Då säger familjen att vi ska dra oss ner längs skogsmaskinvägen. Men det var åt helt fel håll, och jag undrade hur dom tänkte, och med en prakfull arrogans tänkte jag så smått att det var bra tur att de hade mig med som kunde leda dem rätt :) Jag gick igenom vår väg genom skogen och bekräftade med bilder i huvudet att vi kommit över ett krön och borde gå tillbaka åt höger för att komma till bilen. Jag tog upp kompassen (och tänkte bevisa vägen eftersom jag försöker lära tjejerna orientering och kompass) för att se hur illa de tänkt gå. Då såg jag att den pekade helt fel! Det var nästan 180 grader snett och där norrpilen borde vara pekade söderpilen stolt!? Min första tanke, och skratta gärna med mig nu, var att dissa kompassen och jag undrade vad det kunde vara för lokalt magnetiskt fenomen som gjorde att kompassen uppförde sig så konstigt!? Mycket märkligt. Det gick till och med så långt att jag sände en tanke till orienterarna som vågade lita på kompassen i ur och skur, och hur farligt ute de måste vara ;)
Men för att inte skrämma familjen och kanske hitta en kantarellsväng ännu längre in i skogen, så följde jag med neröver. Ju längre ner för branten vi kom desto mer fick insikten om att jag hade helt fel starkare och starkare tag i mig. Jag hörde mig själv kommentera fastlåstheten när man befinner sig i sin egen förståelseruta, och hur svårt det är att acceptera signaler från utsidan som hotar att stjälpa den egna uppfattningen. Hur än alla indikationer – lutningen på berget, familjens övertygelse, solens position bakom molnen samt kompassens överdrivna tydlighet – pekade åt ett håll, var jag envist övertygad om att bilen var åt ett annat håll. När jag passerade en rotvälta jag sett tidigare på väg upp blev alla misstankar och farhågor ett faktum.
Jag hade haft helfel, tokfel, nåt vansinnigt sjukt fel :) Det var tur att inte familjen tog någon notis om min tvekan, annars hade vi hamnat i Malungen innan vi kommit fram till en väg ;)
Nåja, som jag säger till tjejerna, det är inte hur mycket fel man gör som avgör, det är hur mycket lärdom man drar av varje misstag. Så mina läror är 1) alltid alltid och åter alltid räkna med kompassen och 2) det här blir ett skojigt exempel till Sundsvall 42 på hur fast vi människor kan vara i vår uppfattning och hur starkt vi slår vakt om den rådande världsbilden och hur svårt det är att ändra på ståndpunkter när det är flera minnen (hur vi kom dit, hur det sett ut när jag varit där innan, hur jag lyckats hitta rätt förut) och värdegrunder (jag har ett gott lokalsinne, jag är van att vara ute i skog och mark och anser mig som en friluftsmänniska, jag har alltid rätt) som spelar in.
Det är väl ändå ingen som känner igen sig?
Nej, men jag känner igen min karl :-)
Så du menar att det är något manligt med fenomenet? Eller är det du som dras till män med dåligt lokalsinne och undertro på kompasser? :)
Nja, min analys är att det nog är ni som dras till mig för att ni inser att jag kan lotsa er rätt i sogen såväl som livet :-)
Drabbats av hybris så här en måndagsmorgon? Icke alls, icke så, bara ovanligt klartänkt.
Touché, varför är det alltid mannen som ska anses som normen :) Hybris har väl aldrig varit din styrka, snarare den vanliga klartänktheten ;)
Man tackar, man tackar…och uppskattar att det finns folk i omgivningen som insett att det förhåller sig som ovan beskrivet.
Alldeles strålande bild av hur många sitter fast i sin trånga bild av världen. Jag hade kunnat vara kompassen och du mina arbetskamrater, då hade vi haft en dag i mitt liv!