Äntligen är jag här i mitt eget krypin, med mina egna tankar och mina egna uppfattningar. När allt handlat om alla andra på alla andra platser i alla andra situationer så är det här en plats för mig och mitt och jag. Ingen hänsyn tas till, ingen vikt läggs vid och helt ren är jag från relationer och de förväntningar som parasiterar på dessa. Men ändock, “Man vill bli älskad, i brist där på beundrad, i brist där på fruktad, i brist där på avskydd och föraktad. Människan vill ha kontakt till vad pris som helst. Själen ryser för tomrummet…” så vem kan kalla sig kurerad från kontaktbehov, hur beskriva sig som nykter bekräftelsenarkoman, kan man överleva på att bara höra sina egna hjärtslag… men nu är jag här.