Idag på skolavslutningen höll rektor ett färdigskrivet och från papper innantill reciterat tal till eleverna. Bortsett från det faktum att jag fick en ganska stel och oengagerad känsla fastnade jag för en strof i hans budskap. Han sa till sina åhörare “Bedöm dig efter din egen måttstock, inte efter andras” och det lät ju ganska klokt vid en första anblick. Klart att man ska skita i vad andra tycker och tänker och gå efter det som känns rätt för en själv. Eller nja, att fullständigt skippa andras bidrag till den gemensamma tanmkeprocessen är nu ganska dumt eftersom det ger en lätt statisk relation och man upplevs antagligen som rätt socialt inkompetent ;) Men poängen rektor ville peka på var att gå efter sitt eget huvud, sitt eget hjärta och sin egen magkänsla.

Men, i flera samtal under de senaste veckorna, både med mig själv och andra, och senast idag i frisörstolen, har jag hamnat i ämnet egna krav och tillräcklighet. Av en slump (?) omger jag mig med människor som har höga ambitioner, som sätter upp utmanande mål och som ställer krav på sig själva som alldeles för ofta är omöjliga att uppnå. Det ger till effekt att omvärlden står häpen bredvid och undrar hur mänskan hinner med, klarar av och orkar, medan mänskan själv ondgör sig över sitt ständigt usla resultat, försenade leveranser och ouppnådda mål. Det kan i förlängningen ge en besvikelse över sitt låga värde för omvärlden, och mest skrämmande av allt för sig själv!

I dessa fall är ju rektorns ord rena giftet. Jag försöker att peppa alla ambitiösa med samma affirmationer och samma mantran som jag göder mig själv med när jag hamnar på fel sida självkärlek och självuppskattning och ser ner på mig själv och mina resultat. Det handlar om att inse att många är nöjda med det jag gör och att många tycker om mig för den jag är. I det fallet är andras tyckanden och kännanden en viktig referensram för att väcka mänskan från sin självkritik. Om jag passerar andras förväntningar när jag känner att jag gett 50% och att det inte räcker för mig själv trots att jag nått 100% då är jag illa ute och rektorns ord är livsfarliga.

Då gäller orden från peterA. Om nu andra uppskattar mina prestationer och min person, så är det inte mer än rätt att jag gör det också. Jag börjar med att berömma mig själv för det jag gör, så att det inte bara är andra som gör det. Jag fortsätter med att tycka om mig själv när jag får beröm, oavsett vem det kommer från. När jag gjort detta en period och min självkärlek växt sig starkare utmanar jag andras uppskattning och kärlek genom att säga nej och inte ställa upp på allt, genom att göra något lagom och inte prestera max överallt och att säga min mening på ett ärligt och öppet, men också nyfiket sätt istället för att hålla med eller vara tyst. Här fungerar rektors ord bättre. Med fortsatt egenuppskattning och egenlärlek blir min egen måttstock den viktigaste. Genom den blir jag uppskattningsbar hos andra. Genom den blir jag omtyckningsbar hos andra.

Den som inte uppskattar sitt eget arbete är svår att berömma.
Den som inte älskar sig själv är svår att tycka om.

Men det är inte bara att vrida om en knapp och sluta med det dåliga samvetet. Det börjar här och nu med ditt första beröm, och din första kärleksförklaring till dig själv. Det fortsätter med nästa och nästa och nästa… ;)