Sprang uppför rulltrappan från Arlanda Express igårkväll och var nöjd över att ingen hunnit ta den i mitten…ni vet den som ofta står stilla och lyser ett stilla grönt ljus som ingen fattar betyder öppet. Alla åkte den högra, så jag fick en prime time åkning helt själv och kunde ta stegen i min egen takt. Jag satsade lite, så där att det skrek i lårmusklerna. Eftersom jag sprang över milen tills knäna strejkade i söndags så kändes det rejält i benen, men det sjuka var att jag skrattade åt det och bara tog i än hårdare!? Jag var en smula andfådd högst upp men jag var före alla andra och kände ett dopaminskt lugnt sprida sig.

Jag lagrar alla springingar i RunKeeper och blir sur när GPS:en i telefonen inte ger rätt underlag för distans och fart. Om inte Vican fyllt år den 18 juni skulle jag hängt med IT-Arkitekterna på Indalsledenloppet, helt sjukt! Jag – tävla? Har jag inte gjort sedan jag fick ett startnummer i Tuffa Viktor när jag fyllde 30 år ;)

Jag är ett träningsfreak :)