Skrev ett inlägg i kognitionskursen idag. Det handlade om min nya fluga – spegelneuroner. De är helt fantastiska. Det är motoriska och sensoriska neuroner som används för att styra kroppen och för att känna sinnesintryck och emotioner. De aktiveras när vi ska göra något, eller när vi känner något. Övriga systemet i hjärnan använder dessa för att styra våra handlingar. Men, de reagerar på samma sätt när vi ser andra utföra handlingar, eller utstråla emotioner. När jag ser någon sparka en boll aktiveras de spegelneuroner som jag själv har laddat med programmet sparka en boll. På samma sätt aktiveras spegelneuroner när jag ser på ditt kropsspråk och ditt ansiktsuttryck att du är ledsen eller nedstämd. Mina spegelneuroner triggar signaler som gör mig nedstämd och som får mig att intuitivt förstå att du är lite deppig. Jag kan då använda ett beteende som passar till vår gemensamma situation, och vi samspelar utan att vi märker det. Det är så coolt!

Insikten om spegelneuronerna och deras möjligheter har gett mig en ny syn på mänskligt interagerande och dess möjligheter i organisationsutveckling. Bauers redovisning av spegelneuronernas funktioner går ut på att motoriska och sensoriska neuroner reagerar på liknande sätt när man ser någon utföra en handling som när man utför handlingen själv (Bauer, 2007). Det är till och med så att när vi hör någon prata om en handling uppnår vi liknande neurala reaktioner. Spegelneuronerna ger oss möjligheter att inte bara förstå andras handlingar och sinnesstämningar utan att också känna som andra gör. När jag ser någon gråta blir jag själv ledsen. När jag ser någon ta sats mot en fotboll förstår jag den andres intention och kan själv fortsätta handlingen i huvudet och räkna med att fotbollen sparkas mot mål. Vi hamnar i resonans då våra spegelneuroner aktiveras genom interaktion med en annan människa.
Spegelneuronerna finns hos oss från födseln, men för att vi ska kunna spegla och uppnå resonans måste vi ladda handlingsneuronerna med program och manus som kan tolka det som tas emot av visuell, auditiv eller annan perception för att skapa resonansen i spegelneuronerna. Denna programmering görs under de tidiga åren som spädbarn i tät samverkan med de närstående vuxna och fortsätter livet igenom. Spegelneuronerna kan både hjälpa oss att uppleva vad en annan människa gör, men också varför, dvs. hennes intention, vilket visats i experiment (Rizzolatti, 2005) där vi med hjälp av vår upplevelse av situationen och den andra människans beteende kan förutsäga vilken intention som ligger bakom handlingen.

Jag upplever att det här är av stort intresse om vi ska kunna skapa effektiva samverkande team i våra organisationer. Istället för att ta fram detaljerade rutiner skulle vi arbeta med resonansskapande handlingsmönster som stöder vår verksamhet. Om jag förstår min kollegas beteende och dennes intentioner kan jag anpassa mitt beteende till detta så att vi båda uppnår resonans, blir mer flexibla och når våra gemensamma mål. Vi försöker ofta utveckla våra organisationer på ett sätt som liknar Bauers beskrivning av barn med autism ”genom att utveckla en mycket komplex analytisk intelligens med vars hjälp de, om än på ett omständligt och tidskrävande sätt ’räknar ut’ sådant som andra spontant förstår.” (Bauer, 2007:64).

Men hur når vi dit?