Jag som alltid satt min hjärna i första rummet. Den har alltid stått ut som något speciellt och högt värderat hos mig. Jag har märkt konstiga effekter av LCHF-dieter och känt att jag inte funkat och att hjärnan inte fått sin energi. Såna dagar är jag inte mig själv, det är svart i skallen och jag funkar inte, varken på möten eller för mig själv. Jag har skrattat åt historien som rövhålet som kroppens chef, och det ologiska i den liknelsen. Kom igen, hjärnan är ju the shit. Det är därför jag nu läser kognition. För att förstå.

Döm om min förvåning när jag hugger tag i en cool bok för att starta tredje delkursen i detta läsårs kognitionsstudier. Det är Developing through relationships av Alan Fogel.  Titeln lockar ju till fantasieggande tankar om hur vi utvecklas genom de relationer vi har i livet, från nyfödd till pensionär. Boken börjar också där, i det nyfödda barnets första trevande steg att lära sig beteenden som fungerar i den kultur hon föddes i. Fogel ställer upp spännande frågor om kulturen som definierar kommunikationen i en relation. Kommunikationen baseras på det beteende som vi lärt oss genom åren, ett beteende som har sina rötter i kulturen som vi lever i. Den kultur som alltså ska institutionaliseras i den lille människan genom kommunikationen, som ju i sig alltså är en produkt av kulturen som… Hehe, ja ni hör ju själva hur oändligt detta loopar :) I just love it! Så där knasigt och svårt fortsätter boken…

Men så kommer jag till avsnittet om system, där Fogel vill visa oss att relationer och den medföljande kommunikationen inte följer regler eller förutbestämda lagar. Vi skapar detta tillsammans, as we speak. Han kallar det för co-regulation och går ut på att vi testar oss fram till ett gemensamt kommunikationsmönster. När jag vill avsluta telefonsamtalet börjar jag sammanfatta, höja röstläget, lägga in “Ja, men då säger vi så…“. Min samtalspartner väljer hur mycket vikt han vill lägga vid de signaler jag sänder och vi dansar verbalt mot nya omtag i samtalet och handskakningssteg mot ett avslutat samtal. Det följer inga givna regler utan beror på ämnet, vilka som talar och när detta sker samt en massa andra variabler.

För att förklara detta lägger alltså Fogel in begreppet system, och jag köper det fullt ut. Hey, jag myntade fabeln om gnuer och krokodiler som inte kan förstås genom ett separationistiskt synsätt utan endast genom ett systemiskt, om än kanske väl förenklat. Men för att beskriva detta system detroniserar han fullkomligt hjärnans position i människan! I ett mänskligt system, menar han, är hjärnan endast en del av helheten. Med systemet upphör hjärnans och hjärtats tyranni över kroppen. I och med detta blir det fysiska hem som dessa två huserar i en viktig del i helheten där kropp, emotioner och tankar är en lika stark tre-enighet som fysik, kemi och biologi :)

I det historiska perspektivet är människan är inte längre slav under en kung eller en gud och kroppen är inte längre slav under hjärnan. Men å andra sidan, det visste ju Foucault på sin tid ;)