Under träningslägret till Kåbdalis plöjde jag ett antal artiklar i kognition. Jag skulle skriva en kort rapport om Kognitiva könsskillnader men blev så intresserad av de övriga artiklarna jag hittade i Current Directions in Psychological Science. Dessa artiklar är tillgängliga för universitetsstudenter men kostar pengar för övriga, vilket jag tycker är synd för det finns väldigt mycket läsvärt men det förstår man inte förrän man läst och då har man knappast betalat något för dom i förväg ;)
Artikeln hette Language, Learning, and Color Perception och skrevs av Emre Özgen vid University of Surrey, UK. Den var helt fantastisk och beskrev hur vårt språk påverkar vår perception av färg. För oss som skämtat om eskimåernas många ord för snö och läst om det i boken Fröken Smillas känsla för snökommer det kanske inte som någon överraskning att språket påverkar vår känslighet i nyanser. Att det är samma sak med färger känns dock lite mer långsökt, men Özgen visar i artikeln på flera undersökningar som bekräftar detta.
Han beskriver den lingvistiska relativitetsteorin som beskriver hur språket påverkar och styr tanken. Med färg gäller att din uppfattning av färg, och dina minnen av färg påverkas av det språk du talar. Eftersom olika språk har olika ord för och gruppering av färgerna så är vår uppfattning av färg olika beroende på vårt tungomål. Undersökningar har visat att språk delar upp den synliga färgskalan i olika kategorier som därefter namnges. I det engelska språket skiljer man på green och blue. En engelsktalande person har därför lätt att skilja på nyanser som ligger på varsin sida om gränsen mellan grön och blå. Däremot är det svårare att skilja på nyanser inom blå respektive grön, även om det är samma avstånd mellan nyanserna! Det är coolt, och känns ju logiskt.
Människor på Papua Nya Guinea pratar Berinmo, ett språk med endast fem basfärger i språket. Människor som pratar Berinmo har alltså fem kategorier i färgspektrat och de skiljer inte på grön och blå i språket. Därför såg man inga skillnader hos Berinmo-talande när de skulle avgöra om två nyanser var olika inom det grön-blåa området. Där engelsktalande visade snabbare svarstider i gränsen mellan grönt och blått var Berinmotalande lika snabba eller långsamma i hela området. Däremot var de bättre på att skilja på nyanser som låg på varsin sida om Berinmospråkets färgområden, men där syntes ingen skillnad alls hos engelsktalande.
Det här bekräftar att vi människor är extra uppmärksamma på gränser. Det är skiljelinjerna mellan områden och objekt som vi navigerar efter, inte den stora mängden färg däremellan. Det har vi inte kognitiva förmågor att hantera :)
Det andra är att tester på spädbarn visar att vi människor föds med en förmåga att skilja på tolv olika färgområden, men att vi beroende på språk lär om oss till en trubbigare perception! Vi nedgraderar alltså vår förmåga med hjälp av språket!? Vilka andra intryck påverkas eller försämras av det språk vi talar? Och tjänar vi på att tala ett annat språk på arbetsplatsen eller i hemmet?
Vad skulle Goethe gjort om han kände till detta när han skapade sina teorier om färglära? Han studerade och beskrev färgskalan och hur relationer mellan olika färger fungerar på ett sätt som är relevant än idag. Läs mer i Goethes färglära.
Kul med en sundsvallsbo som bloggar om hjärnan:) Måste bara tillägga att eskimåerna bara har 70 ord för snö. Samerna har dock många fler, över 300.
Hej, tack för din kommentar! Jag tror att vi är många som är nyfikna på hur vi funkar, att vi är några som vill veta och lära oss mer men få som aktivt skriver och vänder oss utåt ;)
Tog ett exempel på snö som jag trodde att flertalet svenskar skulle känna till. Likt danskar och andra folkslag är vi dåliga på att känna och uppskatta våra egna minoriteter och deras färdigheter, men duktiga på att kunna mycket om andra kulturers ;)
Intressant. Kom att tänka på en del i en uppsats jag skrev som liksom passade in i ämnet. Kanske lite strulig att förstå om man inte gillar akademiskt dravel, eller så går det jättebra.
Det är Marton, F. & Booth, S. som ligger bakom själva idéerna.
”
Att erfara något i vår miljö (det som ständigt omger oss) är att dels utskilja detta något från sammanhanget och dels att ge det mening. Författarna kallar dessa två sammanlänkade delar erfarandets strukturella och referentiella aspekt. Samtidigt delas den strukturella aspekten upp i en extern och en intern horisont. Den externa horisonten är det som omger det erfarna fenomenet, kontexten, och dess konturer och den interna horisonten är själva fenomenets inre relaterade delar inbegripet även konturerna. Hur och vad som erfars ur den outtömliga verkligheten ses ur detta perspektiv som högst individuellt beroende på individens tidigare erfarenheter och medvetandets fokus vid ett givet tillfälle. Vårt medvetande sätter alltså hela tiden gränser för vad vi kan erfara men genom lärandet ökar våra förmågor att urskilja nya aspekter av fenomen och att vara samtidigt och fokuserat medveten om fler och andra aspekter än tidigare. Men erfarandet ska inte ses som beläget inom oss eller i världen, utan som en intern relation mellan subjektet och världen. Erfarandet är alltså inte delat mellan sinne och värld, det är s.k. ickedualistiskt.
“
Emergenta system som inte existerar enskilt och fristående från varandra utan i ständigt samspel :) Så är det ju. Det som är extra coolt är att medvetandet (kognitivt rätt förenklat beskrivet ;) å ena sidan sätter gränser för vad vi kan uppfatta men utgör samtidigt grunden för att vi ska kunna uppleva något överhuvudtaget. Det som bygger upp våra tolkningsmodeller är de tidigare upplevda sinnesintrycken. Vi har alltså inga minnen av eller har förmågan att föreställa oss upplevelser utanför dessa ramar. Vi kan inte tänka oss infrarött ljus, utan måste omvandla detta till det spektra som våra ögon kan ta in. Vi kan inte föreställa oss fyrdimensionella rum, energi eller magnetism eller annat som för oss enkla människor ligger bortom äpplet i paradiset ;)